jag ibland kan bli.
Så där så ögonen åker bungyjump ur hålorna och smaskas tillbaka in i sina hålor med en ploff.
Hakan gungar upp och ner, ner och upp.
Armarna likt skägglavar bara hänger längs sidan av min kropp.
Förstenad stirrar jag in.
Och när ögonen väl kommit på plats igen och hittat fokus så står dom där.
I kylskåpet.
Och frestar.
Förför med gyllene kropp och själ.
Men nyklippta naglar är det lite svårare.
Att öppna.
Men skam den som ger sig.
Danska öl.
Tyska öl.
Svenska öl.
Öl typ.
Idag är det en sån dag.
MjÖLk.
Med.
En pizzaslice.
Bearnaisesås.
Hörde att någon skulle bjudas på fläskfilégryta.
Blir inte det minsta avundsjuk.
Jag har med mina ploffande ögon och lavlika armar tagit ett steg längre.
Från köket och in i badrummet.
Blött ner min kropp.
Inte blodat.
Utan vattnat den.
I hetare vatten än jag egentligen skulle klara av.
Men idag är det en sån dag.
Vi tänjer gränser och senor.
Stretchar och sjunker sakta ner i en förfärlig split på golvet.
Framför teven.
Bugar och avgudar.
Drar jag ner persiennerna och tittar på mina lår i det blåaktiga ljuset från teveskärmen så får jag för mig att jag är under ytan.
Under vattenytan.
Vrider på nacken och letar delfiner, hajar och blåstång.
Ser en enögd katt.
Motsatsen till sjöhäst ungefär.
Behöver inte hålla andan.
Då jag lätt kan andas in dofterna.
Och minnena.
Tankarna på dig kan liksom inte sluta.
En randig madrass fylld av oss.
En skrynklig hjärna fylld av hopp.
Skulle lätt kunna go bungyjump unplugged rätt in i din famn.
Sån är jag.
Hopplös liksom...
söndag 9 januari 2011
Just detta med dans
och musikskapande gör mig alldeles förvånad.
Ibland spritter det i benen och jag klarar inte av att sitta still.
Och volymknappen verkar ha ett eget liv och bara vill vridas upp.
Öronen studsar sådär fränt.
I takt.
Hej hopp över golv och på balkongräcken.
Glider snyggt med ena benet i luften och det andra sprallandes i en fenomenal balansakt.
Orden flyter fram på papper och ackord tas av dom som kan.
Vi andra spelar kvinter.
Upptäcker att det skulle vara ett G# istället för ett A.
Då A är lite högt om man inte stämmer ner.
Någon sa att jag låter engelsk när jag sjunger.
Kanske för att texten är på engelska.
Eller för att kroppen innehåller Captain Morgan.
Fast då skulle ju musiken bli Jamaicansk.
Eller i alla fall ha en romsk accent.
En hit blev det i alla fall.
Dansen med.
Och som en riktigt bra uppercut ändrades spellistan på iPhonen till den främsta.
Skriver i takt med Fat Mikes underbara stämma.
I 148 BPM.
Precis i samma takt som mitt hjärta slår.
När jag tänker på dig underbästa.
Sån är jag.
Taktfast liksom...
Ibland spritter det i benen och jag klarar inte av att sitta still.
Och volymknappen verkar ha ett eget liv och bara vill vridas upp.
Öronen studsar sådär fränt.
I takt.
Hej hopp över golv och på balkongräcken.
Glider snyggt med ena benet i luften och det andra sprallandes i en fenomenal balansakt.
Orden flyter fram på papper och ackord tas av dom som kan.
Vi andra spelar kvinter.
Upptäcker att det skulle vara ett G# istället för ett A.
Då A är lite högt om man inte stämmer ner.
Någon sa att jag låter engelsk när jag sjunger.
Kanske för att texten är på engelska.
Eller för att kroppen innehåller Captain Morgan.
Fast då skulle ju musiken bli Jamaicansk.
Eller i alla fall ha en romsk accent.
En hit blev det i alla fall.
Dansen med.
Och som en riktigt bra uppercut ändrades spellistan på iPhonen till den främsta.
Skriver i takt med Fat Mikes underbara stämma.
I 148 BPM.
Precis i samma takt som mitt hjärta slår.
När jag tänker på dig underbästa.
Sån är jag.
Taktfast liksom...
fredag 7 januari 2011
Har ett badkar som just nu
ropar efter mig.
Jätteskumt.
Inte att det ropar, för sånt kan dom om man lyssnar ordentligt.
Utan att det ropar mitt namn.
I och med att bokstaven k och l är efter varandra så borde inte karet kunna uttala mitt namn, då badkar har en medfödd defekt på gommen.
Vet inte om jag ska känna mig lycklig över att mitt badkar är speciellt eller och jag ska skrämmas över det.
Jag vet att jag inte skäms över det.
Inte ens i det.
När jag ligger där.
Och vickar på tårna i vattnet.
Måste gå ut till Jonas och hämta bilen.
Kunde inte köra den igår.
Den var bångstyrig och högljudd.
Jonas är bra på att hantera såna bilar.
Det är inte jag.
Inte alls.
Jag är bättre på andra saker.
Bada till exempel.
Äta snabbt också.
Som sagt.
Om Gud ville att vi män skulle klara av att ha sex i mer än två minuter, hade Gud sett till att vi män kunde det.
Så det så.
Således är vi sprinters och inga seniga maratonlöpare.
Eller hur det nu var.
Sån är jag.
Tveksam liksom...
Jätteskumt.
Inte att det ropar, för sånt kan dom om man lyssnar ordentligt.
Utan att det ropar mitt namn.
I och med att bokstaven k och l är efter varandra så borde inte karet kunna uttala mitt namn, då badkar har en medfödd defekt på gommen.
Vet inte om jag ska känna mig lycklig över att mitt badkar är speciellt eller och jag ska skrämmas över det.
Jag vet att jag inte skäms över det.
Inte ens i det.
När jag ligger där.
Och vickar på tårna i vattnet.
Måste gå ut till Jonas och hämta bilen.
Kunde inte köra den igår.
Den var bångstyrig och högljudd.
Jonas är bra på att hantera såna bilar.
Det är inte jag.
Inte alls.
Jag är bättre på andra saker.
Bada till exempel.
Äta snabbt också.
Som sagt.
Om Gud ville att vi män skulle klara av att ha sex i mer än två minuter, hade Gud sett till att vi män kunde det.
Så det så.
Således är vi sprinters och inga seniga maratonlöpare.
Eller hur det nu var.
Sån är jag.
Tveksam liksom...
torsdag 6 januari 2011
Så konstigt det där
med upp och nedgångar.
Som att klättra upp på Mont Blanc och upptäcka att man glömt kameran.
Och ingen annan ser dig.
Det är bara du som vet att du klarat av bedriften och har inget bevis för att övertyga andra.
Dom tittar oförstående på dig och tror inte att du är riktigt klok.
Du vet vad som hänt.
Och går starkare och en upplevelse rikare vidare.
Vickar lite på arslet och gör folk galna.
Hör hur bockarna skriker.
Med den lilla skäggstrimman mitt på hakan.
Helst i svart.
Det levde en man i ryssland.
Som blev skjuten, dränkt, förgiftad med kakor, drack förgiftat vin, blev strypt och slutligen kastrerad.
Han blev kallad den galne munken.
Det roliga var att han inte alls var munk.
Det enda han tänkte var att om man syndar så mycket att man når botten, först då kan man få kontakt med Gud.
Det måste ju betyda att Gud bor i källaren.
I en skum källarlägenhet med öppen spis.
Där Gud sitter på en pall och stirrar in i elden.
Väntar på jultomten.
Sån är han.
Hoppfull liksom...
Som att klättra upp på Mont Blanc och upptäcka att man glömt kameran.
Och ingen annan ser dig.
Det är bara du som vet att du klarat av bedriften och har inget bevis för att övertyga andra.
Dom tittar oförstående på dig och tror inte att du är riktigt klok.
Du vet vad som hänt.
Och går starkare och en upplevelse rikare vidare.
Vickar lite på arslet och gör folk galna.
Hör hur bockarna skriker.
Med den lilla skäggstrimman mitt på hakan.
Helst i svart.
Det levde en man i ryssland.
Som blev skjuten, dränkt, förgiftad med kakor, drack förgiftat vin, blev strypt och slutligen kastrerad.
Han blev kallad den galne munken.
Det roliga var att han inte alls var munk.
Det enda han tänkte var att om man syndar så mycket att man når botten, först då kan man få kontakt med Gud.
Det måste ju betyda att Gud bor i källaren.
I en skum källarlägenhet med öppen spis.
Där Gud sitter på en pall och stirrar in i elden.
Väntar på jultomten.
Sån är han.
Hoppfull liksom...
onsdag 5 januari 2011
Ja jag skilde mig
för drygt ett år sen.
Idag har jag lika ont!
Inte för att jag var orsaken.
Eller var jag det.
Jag vågade inte säga vad jag kände.
För det var liksom inte så det skulle vara.
Sa allt utom svartsjukepratet.
Det pratet dödar.
Och jag.
Om inte med en fast hand om halsen så med mina tvekande ord.
Orden som ska sägas.
Som fastnar i halsen och får rökhosta att verka ganska oskyldiga.
Så nu säger jag det.
Jag kommer älska dig för dig. För dig som fått mig att säga dom andra sakerna.
Det jobbiga är att jag skulle sagt allt jag kände direkt.
Fast skulle det gjort någon skillnad?
Du vet vad du har.
Jag är jag.
Vad har jag att erbjuda?
Mer än det jag har.
Det kommer jag aldrig ljuga om.
Svullna händer med ådror på. Just nu.
Svullen hjärna med Bowmore i, alltför ofta.
Svullet hjärta i brist på beröring. Oftast.
Sån är jag.
Hjärtlängtig liksom...
Idag har jag lika ont!
Inte för att jag var orsaken.
Eller var jag det.
Jag vågade inte säga vad jag kände.
För det var liksom inte så det skulle vara.
Sa allt utom svartsjukepratet.
Det pratet dödar.
Och jag.
Om inte med en fast hand om halsen så med mina tvekande ord.
Orden som ska sägas.
Som fastnar i halsen och får rökhosta att verka ganska oskyldiga.
Så nu säger jag det.
Jag kommer älska dig för dig. För dig som fått mig att säga dom andra sakerna.
Det jobbiga är att jag skulle sagt allt jag kände direkt.
Fast skulle det gjort någon skillnad?
Du vet vad du har.
Jag är jag.
Vad har jag att erbjuda?
Mer än det jag har.
Det kommer jag aldrig ljuga om.
Svullna händer med ådror på. Just nu.
Svullen hjärna med Bowmore i, alltför ofta.
Svullet hjärta i brist på beröring. Oftast.
Sån är jag.
Hjärtlängtig liksom...
Jag gömmer det väl
Djupt inom mig
Du skjuter mig ifrån dig
Bara för att berätta
Att det som inte betyder någonting för dig
Betyder allting för mig
Sammansmälta tårar på golvet
Känns som jag förlorade dig.
Våga ta dig ut ur
Ut ur mina tankar
Förstenad
Det som inte betyder någonting för dig
Betyder allt för mig
Förstenade tårar på golvet
Känns inte som jag känner igen dig
Det var då, detta är nu
Kommer klara mig igenom det.
Ja, jag måste klara mig igenom det.
Sån är jag.
Överlevnadsbar liksom...
Djupt inom mig
Du skjuter mig ifrån dig
Bara för att berätta
Att det som inte betyder någonting för dig
Betyder allting för mig
Sammansmälta tårar på golvet
Känns som jag förlorade dig.
Våga ta dig ut ur
Ut ur mina tankar
Förstenad
Det som inte betyder någonting för dig
Betyder allt för mig
Förstenade tårar på golvet
Känns inte som jag känner igen dig
Det var då, detta är nu
Kommer klara mig igenom det.
Ja, jag måste klara mig igenom det.
Sån är jag.
Överlevnadsbar liksom...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
