Då kom den då.

Febern.

Har lyckats undvika den ett tag, trots att nästan alla nära och kära varit sjuka.

Trodde kanske jag var osårbar.

Levde i en boll. Med skyddande plast eller tegel runtomkring mig.

Den slog till igår.

Smög sig in och gjorde mig liten och skakig.

Känns sådär att bli sjuk när man som allra minst behöver det.

Har liksom inte tid att vara febrig.

Så många måsten.

Så lite ipren.

Jag tycker att det borde införas lag på när och hur man ska/kan vara sjuk.

Borgarna vill ju stänga alla försäkringskassans lokalkontor.

Smart idé?

Känns ju liksom som att skyddsnäten försvinner överallt.

Psyk i Hässleholm ska även det försvinna.

Ja, sjuk kan man ju inte vara i deras värld.

Fast å andra sidan är det inte lätt att se andras sjukdomar när man själv är sjuk i huvudet.

Och jag har rätt att klaga! Då jag gjorde min medborgerliga skyldighet och röstade i valet.

Så visst fan ska jag klaga.

Demokrati i all ära.

Men inte fan behöver man gilla läget, trots majoriteten bestämmer.

Vinnaren skriver historien, heter det ju.

Jag skriver blogg, och alldeles fantastiskt meningslösa dikter.

För andra.

Men inte för mig.

Kan vara så att borgarna kör samma race.

"Vi gör beslut som gynnar oss. Och inte andra"

Jag skriver bokstäver som gynnar mig. Och inte andra.

För att jag kan.

För att jag måste.

Annars blir jag galen.

Och kanske röstar blått nästa val.

Fast det är ju orealistiskt.

Och alldeles knasigt overkligt.

Som mina feberdrömmar.

Sån är jag.

Drömlik liksom...

Vissa dagar har ett annat

innehåll än den ordinarie.

Som idag tillexempel.

Munkar och kaffe tillhör inte vanligheterna när jag sovit en stund. Idag gjorde dom det. Älskade SiESTA!Café.

Att nånting underbarast vackrast ligger i soffan och sover. Idag gjorde hon det.

Att mellanflickan kommer hem från bowling och hennes ögon lyser av energi. Idag gjorde dom det.

Att jag gör en blandmp3skiva. Även detta hände idag.

Kändes lite konstigt att bada med grannmannen. Fast första gången är väl alltid lite speciell? Visst vi hade en vägg emellan oss men jag kände ändå nervositeten. Kröp upp längs låren och killade skinkorna lite.

Att jag faktiskt diskade efter jag ätit och inte innan. Idag gjorde jag det.

Att jag tog på fuktgivande ansiktskräm, då jag rakat mig. Jajjamen. Detta gjordes idag med.

Onsdagar brukar vara knas.

Idag är dom oknas.

Så är jag.

Normal liksom...

En dag som borde raderas

redan innan den startade.

Denna dag alltså.

Började med att somna om. Obra!

Upptäckte diskberget i köket. Obra!

Öronen blöder av flickornas tjat om kompislek. Obra att ingen av deras kompisar är hemma.

Måste försöka leda in mig själv på den bra dagen. Men hur jag än snurrar runt i lägenheten och letar efter tråden som jag kan följa, hittar jag den inte.

Funderade på att gå ner i källaren och se om trådstarten börjar där. Men är mörkrädd och hatar källarlukten. Obäst!

Funderade även på att hetsäta någonting.

Mest för att hitta på något så kroppen tänker annat än hjärnan.

Har en tudelad dag.

Ett tu tre.

Fyra

Och du har inte ens smsat.

Sån är jag.

Väntlik liksom...

Blev brutalt skändad

av massören eller massösen på jobbet.

Jag blundade mest hela tiden. Så jag har inte riktigt koll på vem som gjorde vad.

- Nacke och ryggslutet tack, sa jag och slängde upp plånboken.

- Lägg dig! Knäpp upp byxorna lite, sa hon.

Redan där gillade jag det. Rätt på. Inga krusiduller här inte.

Nån antiNoFX i stereon som skulle få mig lugn och avslappnad. Meningen var nog det i alla fall. Tänkte på vitt ljud och Franz i tyskland.

Motsats än meningen blev det i alla fall.

Varma händer. Alldeles halkiga började fara fram och tillbaka över ryggen. Det kändes ibland som hon använde naglarna.

Fränt.

Då, när jag började gilla läget, så börjar hon trixa med skinkorna.

Trycka och klämma. Som hon skulle knåda deg.

Jädra diss där. Min degrumpa typ.

Knådade nacke och masserade precis där nacken och skallbenet möts, så det nu är alldeles ömt.

Säkert bra.

Jag fantiserade mig bort.

Och fast hon hade dom valkigaste händer jag någonsin känt och hon ibland gjorde djupa rivspår på ryggen så började jag njuta.

Tänkte på palmer, sandstrand, vilt sex, myssex, pizza, margaritas, delfinsimning.

Wierd.

Hon slutade och slängde på mig en handduk och en värmekudde på svanken.

Tror jag somnade.

Hon klev in i rummet igen, sa:

- Hur känns det nu?

Jag stängde munnen och drog tillbaka dreglet. Reste på nacken och förvirrat tittade på henne.

- Jorå. Får du inte ont i händerna?

Jävla skum fråga när man precis kommit mentalt.

Sån är jag.

Oförutsägbar liksom...

Alla jävla hjärtans dag.

Vet inte om jag ska bli förbannad eller rörd.

Skakad eller legad.

Nej inte legad.

Egentid, på denna dagen är hysteriskt kul.

Eller inte.

Ska skratta mig igenom vind, sol eller storm och badkarstid.

Sjunka ner i det varma vattnet.

Läsa en Elvistidning.

Skratta för mig själv.

Tänka, drömma och hoppas på framtid.

Samtid.

Vitid.

Sommartiden är på väg.

Den bästa tiden.

Förutom pannkakstiden.

Krigstiden var obra.

Samma sak med kristiden.

Hon sa att hon inte hade träningsvärk.

Är det en komplimang eller en diss?

Kanske dålig träning, eller att hon är för fit redan.

Får bestiga igen. Berget. Det lite högre.

Sikta mot månen och klättra upp på stenen.

Stå där och titta ut över nejden.

Skrika vårskriket. Så jag blir hes och öm i halsen efteråt.

Hoppas på att jag slipper kräka.

Eller kraxa.

Det gör fåglarna så bra redan.

Vårkraxar, vårvisslar och vårstädar.

Vårtgårdar är fina att titta på.

Men fula att stava till.

Har ögon som Brolle.

Armar som flaxar.

Ben som inte går av så lätt, om man inte tar med nyckelben och axelpartier.

Vill ligga.

I en stor säng. Under tjockt täcke och fluffiga kuddar.

Blunda och låta händerna älska med din hud.

Tjuvkika lite.

På teven. På dig.

Älska med ögonen med.

Sån är jag.

Ögontjänare liksom...

Åh vilken dag.

Lånade grannens barn i morses.

Och de andra grannarnas hundar.

Tog mina egna två flickor och gjorde stan.

Flickorna shoppade loss.

Fjortisläppstift.

Ljust rosa, nästan vitt.

Skyndade oss hem.

Pang, fram med sminkväska, spegel och köskbordet fylldes snabbt av tjejgrejs.

Helvete.

Så stora dom blev.

- IN OCH TVÄTTA AV ER SMINKET!(jag med vuxenröst)

Fick plötsligt en syn av framtiden.

Gillade det inte alls.

Middag. Mellanmål. (tiden gick lite här alltså)

Lånade grannarnas hundar igen.

Mellanflickan skulle sova över hos kusinerna.

Traskade iväg.

Lämnade flickan.

Pussade, kramade och visade upp hundarna för flickans (flickornas) moster.

Sen på vägen hem hoppades jag på filmiskt möte.

Dogging.

Seen it.

Ville med.

Fast det hände inte.

Sån är jag.

Bitterlik liksom...

Tittar ut genom fönstret

och det känns som en efterapokalyptisk sommar i mina ögon.

Solen skriker och skickar varma strålar ner på bladlösa träd.

Det ligger vitt äckligt kallt grejs på det som i vanliga fall är gräs.

Gick ut på balkongen, satte mig i stolen.

Andades ut genom munnen.

Det kom rök.

Insåg när jag tagit sjätte klunken kaffe, och piggnat till lite att det var cigarettrök.

Lite lördagstrött.

Minsta flickan kom in och pussade mig på pannan och viskade god morgon.

Sen frågade hon om jag ville ha kaffe.

Klart jag ville.

Hennes kaffe är det bästa.

Ibland tunnt som the.

Andra gånger så starkt att efter första klunken, är det panikspring in på toaletten då magen hysteriskt vrålstartar.

Men ändå.

Ska ta på oss kläder, och kidnappa grannens hund.

Ut och gå.

Lyssna på talgoxarna och blåfinkarnas hysteriska vårsång.

Känna hur vintern är på väg att dö.

Den enda döden jag gillar.

Sån är jag.

Smygdödskåt liksom...