Åkej...

Idag har jag och mina avkommor varit hysteriskt aktiva.

Började med att gå upp.

Sen gick vi en massa steg.

Vidare så kämpade våra käkmuskler med att inmundiga frukost.

Efter det så rörde sig armar hejvilt då tänder skulle borstas och lika borstat blev
håret. Fast med borste och inte tandborste då det ser konstigt ut med tandkräm i håret.

Då klockan närmade sig tolv upptäckte vi att vi i sort sett var försenade.

Till badhuset.

Dom öppnade ett.

Iväg och hämtade barnens vän för att i ett huj kasta oss i vattnet. Det lite klorsmakande. Hoppade man i den mindre poolen där grannes som badade, smakade det klor och salt. Lite kissljummet sådär. Och nu skyller jag inte på grannens son. Det kan lika väl vara den lilla flickan i sån där baddräkt som var bajssäker.

Det tyckte jag var helt ok. Att den var det.

Kunde blivit jättefel om någon dök och kom upp men en fusk-cigarr i munnen.

Hem och hade pannkaksfrossa.

Ge något barn medicin, ett annat barn en spark i röven för denne valt att begära popcorn och bli arg över att det inte är tillräckligt i skålen.

Äta kvällsmat.

Se då underbarn borstar tänder för att leda dom in i sängen.

Berätta för dom att grannarna faktsikt störs av skrik och lite för höga skratt i sängen. (av barn. Allt annat frossar dom i. Och påpekar ofta...)

Sen lägga sig i badkaret. Det underbara varma lite lagom blöta.

Andas.

Sån är jag.

Komplett liksom...

Idag kan jag titulera mig mästaren.

Inte för att jag är bättre än någon annan.
Inte heller för att jag lär ut saker bättre än någon annan.
Utan just för att jag slog mig själv med häpnad.
Såg inte den käftsmällen komma. Inte den uppercutten heller. Eller ens den lindénan.
Var ute och gick så där snabbt. Så hjärtat hoppar som popcorn i bröstkorgen och det känns som om man andas in is i lungorna.
Fast det var inte då jag slog mig själv med häpnad.
Gick och viftade häftigt med min blå reflex, mest för att bilarna skulle stanna vid alla övergångställen jag passerade. Men även lite för att jag lekte ninja i skallen. Låtsades att den var fräna nunchackus.
Där stannade en bil. Tutade och personen i den vinkade.
Jag vinkade tillbaka.
Gick förbi ett hus. Såg ett hjärta och vinkade.
Sen gick jag hem igen.
Det var då jag upptäckte det.
Hela min t-shirt var genomblöt både på fram och baksida.
Hejja mig!
Jag gick så snabbt att jag tydligen svettades.
Massvis.
Vet inte om det egentligen ska räknas som bra eller dåligt.
Antingen tyder det på ruskigt kass kondis eller tvärtom. Att jag svettas igång snabbt för att kroppen är van.
Bestämde mig för att vara vältränad.

Sån är jag

Super fit liksom...

Måste för tredje och sista gången skriva följande start:

För att ingen ska känna sig träffad, diskriminerad, utpekad eller förskönad/förlöjligad i denna blogg kommer jag berätta som det är.

Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.

Så nu hoppas jag att den eller de som läser denna påhittade blogg inser att orden är just bara ord och inte faktabaserade. Fast bokstäverna är riktiga. Dom finns.

Om det skulle vara någon som motsäger sig detta så finns ju alltid kommentarsfunktionen.
Möjligtvis publicerar jag kommentarer helt utan någon som helst censur fortsättningsvis.

Ok. Min fredskalla har fått för sig att börja blomma. I november. Konstrasten är hysteriskt stor då jag slängde en blick ut genom fönstret, ser död höst ute.
Tänk om det låg en död häst utanför. Då hade kontrasten varit ännu större.
Som en Baudelaire dikt.
Fast han var ju fransk. Och dom är hejjare på kontraster.
Ska dricka vin, röka galouise cigg och äta ostar när dom är gravida.
Männen tutar alltid då dom kör bil.
Deras bilmärken heter jättekonstiga saker. Renault. Citroën.
Dom pratar ännu konstigare.
Och där försvann den politiska korrektheten. Så då spinner vi vidare med fördomar.
Danskar pratar kass engelska.
Norrmän kan inte bli arga.
Finnars språk är hårt. Typ oromatiskt.
Portugiser sjunger bra.
Skåningar är feta.
Norrlänningar pratar inåt.
Smålänningar är snåla.
Engelska män bär strumbyxor under kostymbyxorna.
Jag badar as-ofta.
Mina katter är korkade.
Om man är deprimerad växer naglar och hår snabbare.

Orka inte komma på fler. Så jag uppfinner några egna:
Om man dyker djupt ner har man lika långt upp igen.
Om man springer fort har man bråttom.
Om man cyklar onykter blir man sjukskriven och axelopererad.
Om man böjer sig framåt och sitter med benen i kors får man kulmage. Och roliga veck. Under brösten. (Tänk på det kvinnor med kjol)

För att göra natten lite mer njutningsbar hoppar jag i ett bad. Igen.

Sån är jag.

Badbar liksom...

Start version 1.2

För att ingen ska känna sig träffad, diskriminerad, utpekad eller förskönad/förlöjligad i denna blogg kommer jag berätta som det är.

Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.

Ja nu är det så här att jag från och med idag särstavar och jobbar heltid.
Ganska fränt när man tänker på att jag gått hemma sen den 26:e maj.
Detta är bra på flera sätt.
1: Jag bidrar till samhället och betalar skatt.
2: Jag kommer hemifrån och slipper gå mil efter mil och nyttja endomondo. Vilket resulterar i lägre matkostnad och färre skoinköp.
3: Detta i sin tur innebär att jag inte bidrar till skoinförsel från Kina, då jag gissar att de flesta skor tillverkas där. Mindre utsläpp.
4: Samma sak med köttkonsumtion och växtgastillverkning från nötkreatur. Alltså mindre matintag.
5: Jag kommer hemifrån igen vilket innebär att jag inte klättrar på väggar. Mindre tapetkostnad.
6: Badar i regel en gång om dagen vid heltidsjobb, istället för tre. Klimatsmart liksom.
7: Inmundigar mindre alkohol då jag måste vakna fyra på morgonen. Leversmart.

Negativa bieffekter då?
Jo vissa dagar hinner jag varken gosa med barn eller katter så mycket som jag önskar.
Och andra dagar kan jag inte förbreda en middag klockan nio på morgonen för att dela den med underbarnen. Eller den underbästa. Fast det var ju ett tag sen. Så den är oavgjord.

Grejen är att jag fortfarande cyklar med samma cykel som dödade min axel.
Men vi är överens nu. Cykeln sa till mig: Cykla snygg å inte så himla snabbt.
Jag bara: Cyklar jag för snyggt får jag inte vara ifred.
Så nu cyklar jag med en hand på styret och en hand håller i lampan då lampfästet gick åt helvete vid smällen.

Och i lördags när jag gick hem från en hysteriskt kul herrmiddag, passade jag på att spotta på stolpen.

Sån är jag.

Hämdlysten liksom

Tänker börja om.

För att ingen ska känna sig träffad, diskriminerad, utpekad eller förskönad/förlöjligad i denna blogg kommer jag berätta som det är.

Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.

Så.
Nu tillbaka till min skeva värld.
Igår sköts det lerduvor som flydde fränt åt sidorna och ibland rakt fram. Hagelgevärspremiär med andra ord.
Vi var som småpojkar och fnittrade lustigt åt varandras misstag.
Det var lustigt. Att fnittra sådär.
Sen skrattade vi också.
Och åt kött.
Med ben.
Fast dom åt vi inte. Dom lades åt sidan. Benen alltså.
Vissa la benen i soffan. Och andra korsade dom.
Andra svängde benen på det lokala utestället, där några andra fick rabatt på drinkar.
Och andra fick inte stanna kvar.
Jag hade tur och kände några ganska stora killar på stället. För övrigt dom jag krossade i lerduveskyttet. Inga namn. Men jag pekar åt stobyhållet.
Sen skrattade vi högt och länge.
Jag grät tillochmed lite av skrattet. Eller inte grät, men det kom skrattårar. Dom smakade komiskt.

Vaknade idag med en lustig känsla i kroppen. En fågel hade byggt bo i min mun och dessutom bajsat där. Kändes det som.
Kroppen var febrig och skakade då jag vände mig snabbt.
Visste inte då om det var min säng som var kass eller om kroppen bara gett upp.
Tittade i plånboken och hittade en massa lustiga och några ganska olustiga kvitton.
Då kontot är länsat vet man att man haft roligt. Den stunden då kontot länsades.
Men vad är väl pengar? Jo en sort sätt att betala för sig.
Men det viktiga sägs ju vara att man i alla fall har hälsan i behåll. Och så mycket som jag både hälsade och halsade igår är jag tydligen jätteviktig.

Låt oss fantisera ihop följande scenario: Jag har barn. Och ett av barnen, säg att det tex hade varit en son, ringer och frågar mig om han får komma och sova över. (Ja i detta fall är det scenariot sådant att jag inte har en funktionerande kärnfamilj, eller ens en riktig familj utan låt oss säga att jag lever ensam med två katter och har barn varannan helg och varannan eftermiddagsvecka. För i scenariot jobbar jag skift och jobbar sent varannan vecka. (Bara för att komplicera mitt iscensatta liv ytterligare))
Anyhows. Han ringer och vill besöka sin far. Fadern i detta fall blir överlycklig. Och sen äter dom pizza och har grabbhäng. Kollar på film, helst någon komedi, och pappan ligger trött framför teven och känner sig jävligt tacksam.
En sån söndag hade varit perfekt.
Och bara för att maximera tacksamhetsgrejen och den kompletta söndagen mötte han kvinnan han önskade leva med resten i sitt liv på den närbelägna affären.

Att jag fick tillbringa säkerligen en timme på toaletten då magen var i uppror av för lite fast föda hör historien till.
Jag har ju hälsan.

Sån är jag.

Hälsbar och halsbar liksom

Skulle inte tro det.

Eller skulle jag det.

Provade vandra en promenix med nyoperad axel.

Gick sådär.

Eller jag gick sådär.

Småskevt.

Flöt fram ett par kilometer.

Sen vände jag.

På klack och väg.

Hem och tränade rodel i soffan ett par timmar.

Det var jag bättre på.

Idag.

Träningsbar liskom...

Jaha ibland blir inte

livet riktigt som man tänkt sig.

Hade hoppats på en bra fondvägg.

Den blev flammig.

Som en kass solbränna.

Gör om gör rätt.

Men först i morgon.

Då ska rätt bli fel.

Eller tvärtom.

Det är inte lätt att söka perfektion då man är så skev att man inte ser fulländningen.

Men sån är jag.

Ofull liksom...