Sjukt skönt med mitt badkar.

Just känslan av att jag blir genomvarm.

Efter att ha badat lite för länge i lite för varmt vatten.

Nu känner jag hur benen, ja dom där hårda jag har inuti kroppen, är varma.

Och värmer utåt.

Huden är ju lite kall.

Blöt hud kontra luften.

Och varma ben.

Och vetskapen om vad som komma skall värmer hjärnan.

Var hos Kristian i två dagar.

Försökte skapa musik.

Med Mac dator.

Kollade massa film.

Varvade ner. Mådde bra. Blir så i Kristianland.

Glömde bort min onda axel och skulle slå väck en geting som valde att landa på min vänstra hand.

Satt på huk ett tag sen, med tårar i ögonen och blixtrar i axeln.

Vaknade på morgonen och mirakulöst nog kunde jag lyfta armen lite mer uppåt.

Kristianland.

The land of possibilities.

The land in the middle of nowhere.

My kind of land.

Sån är jag.

Flerspråkig liksom...

En måndag helt olik

alla andra.

Igår skulle jag och min vän softa, titta på en film och ha mansbonding.

Det började fantastiskt bra.

Gick och la flickorna i sängen. Sa till en gång om att dom skulle lugna sig och vara lite tysta, då det för det första bor en liten tvååring vägg i vägg med deras sovrum.
Denna tvååring är i den fasen då hon inte vill sova i sin egen säng, utan har lärt sig att mamma och pappas säng är den trygga. Där man kan sova. Väljer att skrika och gråta till mamman och pappan ger upp och lägger henne i sin säng. Jobbig tid det där.

För det andra så om dom inte lugnar sig och är tysta kommer dom inte (mina flickor alltså) att somna, utan vaknar dagen efter alldeles för sent och morgonen blir stressig. Således helknas.

Jag och min vän tog fram whiskeyglasen och laddade dvd'n med "Man on fire"

Tittade på filmen sisådär tre minuter.

Fick för andra gången gå in och be flickorna lugna ner sig.

Kan tilläggas att varje gång jag reser mig ur soffan gör det lite ont i axeln. (blä)

Tillbaka i soffan hittade jag det perfekta läget. Halvliggande på sidan, med den onda armen lite så där snett vilande på höften. Sippade på whiskeyn och fann filmen kalasbra.

Fick efter en kvart gå in till flickorna igen. Nu lite småirriterad, och flytta dom från min säng till varsin bädd i våningssängen. Förklarade att de faktiskt på riktigt var tvugna att vara tysta. Både för grannflickans, deras egen och för min och Jonas (ja min vän) skull.

Halvlade mig i soffan igen.

Plötsligt blev det tyst i sovrummet.

Och jag kunde höra vad dom sa, inta bara läsa vad som skedde i filmen.

Jag somnade.

Vaknade vid halv sex i morses av att både dvd'n, teven och lamporna var släckta.

Jonas var försvunnen.

Skum känsla.

Att å ena sekunden legat intresserad och nyfiken på hur filmen skulle sluta, för att i nästa stund vakna av en värkande axel och hela lägenheten tom och tyst och alldeles mörk.

Gäller att inte spilla tid nu, kom jag på.

Samla ihop smutstvätt, ner i tvättstugan. Mata maskiner med tvätt och myntbox med femmor. Upp och brygga kaffe. Skaka lite på sovande flickebarn i våningssäng. Trixa nesquicks och havrefras. Rosta mackor och skiva tomat. Hejja på flickor som borstar tänder och hår. Packa gympapåse och hushållspapper till blöta cykelsadlar. Mata en enögd katt. Hetsdricka en mugg kaffe. Skylla bajslukten på den enögde katten när jag kommer ut från toan och den största flickan rynkar på näsan. Sen highfiva med den minsta flickan över att vi lyckades lura den största flickan. Fast det var hon som lurade oss då hon låtsades gå på mitt lur. Hej hej och iväg på cyklar till skolan, i regn. Hej dåa och pussa och krama och sen se dom försvinna in i skolan och skratta med sina vänner. Hjärtat mjuknar och jag saknar dom redan.

Ska nog iväg på sjukgymnastik idag.

Sträcka ut axel och vråla manligt åt smärta.

Eller så blir det tvärtom.

Att jag vrålar åt axeln och sträcker en benhinna.

Eller så benar jag ut vrålet och axlar bördan.

Det visar sig under dagen.

Då jag är vaken.

För sån är jag.

Ovampyrisk liksom...

Trodde att dagen idag

lätt skulle bli den bästa dagen.

Började bra.

Vaknade med ett leende på läpparna.

Och verkade faktiskt sovit en del i natt.

Fick bra sms på telefonen.

Log lite.

Dog lite.

Sen vände det.

Det blev svart på himlen.

Och i hjärtat.

Och leendet kastade jag ut från balkongen och såg till att sikta så det landade i spåret där bildäcken träffar.

Drack upp en flaska vodka.

Kräkte på prick på fotgängarna som gick under balkongen.

Träffade rätt flertalet gånger.

Tillslut hade jag turen att en av de nerkräkta promenerarna sprang upp för trappan och slog mig fantastiskt hårt på axeln. Den aviga.

Jag kräkte igen. Denna gång av smärta.

Och snyggare än innan.

Vann liksom.

Hann inte filma det innan jag svimmade.

Men jag garanterar att det var den snyggaste spyan på länge.

Nyktrade till och kom på att det inte alls var vodka i flaskan.

Mer gult.

Inte whiskey heller. Och inte urin.

Således apelsinjuice.

Och jag kräkte inte alls.

Fick inte ens stryk.

Överdrev lite.

Men det är svart i sinne och i himmel.

Sån är jag.

Ofärgglad liksom...

Inatt fick jag för mig

att jag blev slängd i havet...

Minns du?

Det var så det började.

Jag flöt omkring där i flera år.

Min kropp täcktes av sjöstjärnor och små blå maneter.

Jag minns.

Som om det var igår.

Nej som det var nyss. Alldeles nyss.

När jag till slut nådde land, visste jag inte på vilken kontinent jag befann mig.

Konstigt det där med minnet.

Och tre prickar.

Minnen kan vara askassa. Som dom man trängt undan, och faktiskt nästan glömt.

Sen är det dom där minnena som gör sig påminda hela tiden.

Och sen är det du.

Dom bästa minnena man minns jämt. Hela tiden.

Som morfars lukt.

Som barnens små steg.

Som mamma.

Som den hysteriska färgexplosionen då vinter blir vår.

Som orden som kommer när man behöver dom mest.

Som igår.

Sån är jag.

Minnesbanklik liksom...

Dom där orden

som kom precis när jag behövde dom!

Och de vänner som står upp för en, när man är liten och ganska ovetande. Men ändå känner att man gör rätt.

Och barnen.

Och mamma.

Och bakfylleskita.

Bara bästa sakerna.

Euforisk nu. I själen. Och pepp utav satan.

Vill måla om hela lägenheten alldeles nattblå.

Och måla orions bälte i självlysande färg.

Och sjunga knasiga kärlekssånger.

Dricka screwdrivers och singelmaltwhiskey.

Dansa utan att jag funderar på fulheten i mina osvängiga moves.

Göra musik som får kultureliten att ställa sig på knä och svälja mina melodier.

Och njuter av det. Kultureliten alltså.

Jag njöt redan innan jag skrev första bokstaven.

Innan var jag lite off.

Nu helpå!

Fest någon?

Vi dricker oss vackra och mjuka i ryggen.

Blödiga i själen.

Gråter oss pigga och sover oss obakis.

Sjunger stämsång på kärlekska.

Och rimmar anständigt oanstädigt.

Folk som inte förstår stirrar och pillar på varandras ögon för att komma ihåg att blinka.

Avundsjuka.

Sån är jag.

Avundsbar liksom...

Fränt det där med att

somna på soffan.

Den är lite för kort att sova i.

Eller så är det jag som är lite för lång.

Har inte tänkt i dom banorna innan.

Soffbanorna alltså.

Eller banor utanför mitt perspektiv överhuvudtaget.

Min toalett måste ju älska att bo här i denna lägenhet.

Med tre barn som sover här titt som tätt så används den flitigt.

Toan måste ju känna att den gör ett bra jobb och att den uppskattas.

Samma sak med badkaret.

Har sett badkar som stått i stort sett oanvända i flera år.

Stackars.

Okej. Saker som används maximalt i min lägenhet är:

Kylen, kaffebryggaren, datorn, teven, badkar, toastol, soffa, säng, diskbänken.

Saker jag har men inte behöver längre:

Skrivaren/scannern, min favoritbas liggandes i sitt hardcase, dammråttorna, högen med räkningar.

Skönt när man rensat ut sin lilla ångest för det materialistiska.

Det luktar kaffe i hela lägenheten.

En av de bästa favoritdofter som finns på morgonen.

Så det så.

Nu ska jag tvaga bort döda hudceller i ett lite för varmt bad.

Sån är jag.

Självspäkande liksom...

Stolpjävel!

Ja visst ser den lite sned ut?

Sån är jag.

Stolpböjare liksom...