En lördag som denna

hoppas jag kommer stanna kvar länge i mitt minne.

Sov alldeles för lite.

Det är tufft.

Var och tittade på MMA träning.

Det verkade tufft.

Ville hoppa in bland deltagarna och veva loss lite.

Verka tuff.

Men axeln sa nej redan på ditresan.

Svängde tvärt höger, in på en liten väg. Skulle göra lastbilssvängade med bägge händerna på ratten.

Säger bara: Gör inte det.

Visst det är så som dom tydligen lär ut på bilskolor.

Men för det första är det inte tufft.

För det andra så ilar det värk i axeln.

Fast å andra sidan är tufft ganska otufft i min fula och lite småbuckliga silverbil.

Fast å tredje sidan är jag inte alls tuff. I verkligheten.

Men här. Är jag. Jisses.

Tuffare finns knappt.

Jo, fast inte på denna blogg.

Skönt att vara Gud. Kung. President. Och envåldhärskare.

Om än över ett micro imperium.

Men trots allt. Någonstans.

Vill dra någon i håret. På nåt vis.

För att hämnas. Eller för att jag är så kass på att visa ömhet.

Eller så är jag ruskigt bra på att visa det, och vågar dra folk i håret. För att jag gillar det. Eller för att den jag drar i håret gillar det. Eller för tt jag är så dödligt snäll och gör som jag blir tillsagd.

Sån är jag ibland.

Dumsnäll liksom...

Det är dax för

fredagsbad.

Tvätta av sig veckan som gått.

Eller i mitt fall tillbringats i soffan eller sängen tittandes på alldeles för mycket film.

Finns nån löjlig reklam för telia, om nån man som sett 2000 filmer.

Mes.

Jag såg typ 10, samtidigt.

Synkronsåg.

På dator, platt och tjockteve. Sen såg jag nån på iPhonen.

Fick typ flugögon.

Nej spindelögon.

I pannan och på halsen.

Eller om det var rakfinnar jag fick på halsen.

Och tonårsfinnar i pannan.

Whatever.

Såg mycket film.

Nu helg.

Vilket innebär... Filmtittande.

Tror jag.

Sån är jag.

Siarlik liksom...

I går kväll trodde jag

att balkongen skulle slitas av husväggen.

Det blåste en hel del.

Tur jag hade tryggheten, nära.

Idag när jag vaknade, och jag vaknade alldeles underbart, hörde jag först inte regnet.

Fick morna mig en stund.

Sen hörde jag. Jättetydligt.

Önskade att jag var en kantarell då.

Som trivdes i höstrusket.

Regn, blåst och en gul hatt.

Sitta nergrävd bredvid en murken stock. Lyssna på lövens dödskamp i träden.

Bara suga näring med tårna.

Lyxliv.

Skulle vara tvungen att binda fast mig själv så jag inte flög iväg i vindpustarna.

Bäst så. Vara fast. Och bunden.

Idag är annars en sån där dag, då jag helst halvligger i soffan. Kollandes film.

Skulle hämta barn i skolan.

Den minsta for till Hästveda och lekte med en vän.

Mellanflickan ska till kusinen.

Sonen sover hos bästisen.

Ja, och jag lagar mat till mig själv.

Ska laga mycket så de får det till kvällsmat istället.

Eller så lagar jag maten senare. Tillsammans med dom.

När jag hämtat hem flickorna.

Pojken är ju i den åldern nu när vänner betyder allt.

Klart dom gör.

Sån är jag.

Förstående liksom...

Sjukt skönt med mitt badkar.

Just känslan av att jag blir genomvarm.

Efter att ha badat lite för länge i lite för varmt vatten.

Nu känner jag hur benen, ja dom där hårda jag har inuti kroppen, är varma.

Och värmer utåt.

Huden är ju lite kall.

Blöt hud kontra luften.

Och varma ben.

Och vetskapen om vad som komma skall värmer hjärnan.

Var hos Kristian i två dagar.

Försökte skapa musik.

Med Mac dator.

Kollade massa film.

Varvade ner. Mådde bra. Blir så i Kristianland.

Glömde bort min onda axel och skulle slå väck en geting som valde att landa på min vänstra hand.

Satt på huk ett tag sen, med tårar i ögonen och blixtrar i axeln.

Vaknade på morgonen och mirakulöst nog kunde jag lyfta armen lite mer uppåt.

Kristianland.

The land of possibilities.

The land in the middle of nowhere.

My kind of land.

Sån är jag.

Flerspråkig liksom...

En måndag helt olik

alla andra.

Igår skulle jag och min vän softa, titta på en film och ha mansbonding.

Det började fantastiskt bra.

Gick och la flickorna i sängen. Sa till en gång om att dom skulle lugna sig och vara lite tysta, då det för det första bor en liten tvååring vägg i vägg med deras sovrum.
Denna tvååring är i den fasen då hon inte vill sova i sin egen säng, utan har lärt sig att mamma och pappas säng är den trygga. Där man kan sova. Väljer att skrika och gråta till mamman och pappan ger upp och lägger henne i sin säng. Jobbig tid det där.

För det andra så om dom inte lugnar sig och är tysta kommer dom inte (mina flickor alltså) att somna, utan vaknar dagen efter alldeles för sent och morgonen blir stressig. Således helknas.

Jag och min vän tog fram whiskeyglasen och laddade dvd'n med "Man on fire"

Tittade på filmen sisådär tre minuter.

Fick för andra gången gå in och be flickorna lugna ner sig.

Kan tilläggas att varje gång jag reser mig ur soffan gör det lite ont i axeln. (blä)

Tillbaka i soffan hittade jag det perfekta läget. Halvliggande på sidan, med den onda armen lite så där snett vilande på höften. Sippade på whiskeyn och fann filmen kalasbra.

Fick efter en kvart gå in till flickorna igen. Nu lite småirriterad, och flytta dom från min säng till varsin bädd i våningssängen. Förklarade att de faktiskt på riktigt var tvugna att vara tysta. Både för grannflickans, deras egen och för min och Jonas (ja min vän) skull.

Halvlade mig i soffan igen.

Plötsligt blev det tyst i sovrummet.

Och jag kunde höra vad dom sa, inta bara läsa vad som skedde i filmen.

Jag somnade.

Vaknade vid halv sex i morses av att både dvd'n, teven och lamporna var släckta.

Jonas var försvunnen.

Skum känsla.

Att å ena sekunden legat intresserad och nyfiken på hur filmen skulle sluta, för att i nästa stund vakna av en värkande axel och hela lägenheten tom och tyst och alldeles mörk.

Gäller att inte spilla tid nu, kom jag på.

Samla ihop smutstvätt, ner i tvättstugan. Mata maskiner med tvätt och myntbox med femmor. Upp och brygga kaffe. Skaka lite på sovande flickebarn i våningssäng. Trixa nesquicks och havrefras. Rosta mackor och skiva tomat. Hejja på flickor som borstar tänder och hår. Packa gympapåse och hushållspapper till blöta cykelsadlar. Mata en enögd katt. Hetsdricka en mugg kaffe. Skylla bajslukten på den enögde katten när jag kommer ut från toan och den största flickan rynkar på näsan. Sen highfiva med den minsta flickan över att vi lyckades lura den största flickan. Fast det var hon som lurade oss då hon låtsades gå på mitt lur. Hej hej och iväg på cyklar till skolan, i regn. Hej dåa och pussa och krama och sen se dom försvinna in i skolan och skratta med sina vänner. Hjärtat mjuknar och jag saknar dom redan.

Ska nog iväg på sjukgymnastik idag.

Sträcka ut axel och vråla manligt åt smärta.

Eller så blir det tvärtom.

Att jag vrålar åt axeln och sträcker en benhinna.

Eller så benar jag ut vrålet och axlar bördan.

Det visar sig under dagen.

Då jag är vaken.

För sån är jag.

Ovampyrisk liksom...

Trodde att dagen idag

lätt skulle bli den bästa dagen.

Började bra.

Vaknade med ett leende på läpparna.

Och verkade faktiskt sovit en del i natt.

Fick bra sms på telefonen.

Log lite.

Dog lite.

Sen vände det.

Det blev svart på himlen.

Och i hjärtat.

Och leendet kastade jag ut från balkongen och såg till att sikta så det landade i spåret där bildäcken träffar.

Drack upp en flaska vodka.

Kräkte på prick på fotgängarna som gick under balkongen.

Träffade rätt flertalet gånger.

Tillslut hade jag turen att en av de nerkräkta promenerarna sprang upp för trappan och slog mig fantastiskt hårt på axeln. Den aviga.

Jag kräkte igen. Denna gång av smärta.

Och snyggare än innan.

Vann liksom.

Hann inte filma det innan jag svimmade.

Men jag garanterar att det var den snyggaste spyan på länge.

Nyktrade till och kom på att det inte alls var vodka i flaskan.

Mer gult.

Inte whiskey heller. Och inte urin.

Således apelsinjuice.

Och jag kräkte inte alls.

Fick inte ens stryk.

Överdrev lite.

Men det är svart i sinne och i himmel.

Sån är jag.

Ofärgglad liksom...

Inatt fick jag för mig

att jag blev slängd i havet...

Minns du?

Det var så det började.

Jag flöt omkring där i flera år.

Min kropp täcktes av sjöstjärnor och små blå maneter.

Jag minns.

Som om det var igår.

Nej som det var nyss. Alldeles nyss.

När jag till slut nådde land, visste jag inte på vilken kontinent jag befann mig.

Konstigt det där med minnet.

Och tre prickar.

Minnen kan vara askassa. Som dom man trängt undan, och faktiskt nästan glömt.

Sen är det dom där minnena som gör sig påminda hela tiden.

Och sen är det du.

Dom bästa minnena man minns jämt. Hela tiden.

Som morfars lukt.

Som barnens små steg.

Som mamma.

Som den hysteriska färgexplosionen då vinter blir vår.

Som orden som kommer när man behöver dom mest.

Som igår.

Sån är jag.

Minnesbanklik liksom...