Åkerå. Måndag betydde vänta

på ortoped, röntgen, ortoped, rödljus och allt annat.

Nu kom dom fram till att nyckelbenet också hoppat ur led. Nyckelbens luxation på proffspråk.

Hade grad tre av fem.

Så det var väl bra. Väl? Eller?

Doktorn sa att om detta hade upptäckts i samband med akutbesöket då axeln hoppat ur led och benbrotten röntgades hade dom opererat fast det.

Nu hade det ju gått tre veckor.

Jaha? Är det mitt jävla fel att klåpiga, pillerhöga läkare inte kan se klart på röntgenbilder?

Visseligen var axeln ganska knas då jag var inne sist. Och kanske inte så lätt att se, men va fan. Dom jobbar som läkare. Inte som videoflmsuthyrare.

Handlar ju om människor.

Funderar på att söka läkarlinjen och ta jobb på nån akutmottagning.

En vanlig lördag kunde ha gått till nåt sånt här: (vill bra förtydliga att jag kallar mig själv doktor nu. Inte så att jag är schizo på riktigt.)

Tut tut tut (ambulansen kommer in med trafikskada. Typ någon som cyklar in i en stolpe då han/hon väjt för en bil som bröt mot väjningsplikten)

Doktorn: Jaha, vad har hänt här?

Patienten: Vet inte.

Doktorn: Jaha varför vet du inte?

Patienten: Öhhh, minns faktiskt inte. Jag vet att jag väjde för en bil. Har ont i axeln och knät.

Doktorn: Hmmm. Trauma! Sätt på patienten nackkrage och klipp upp hans kläder. Svimmade du?

Patienten: Vet inte.

Doktorn: Vem ringde ambulansen?

Patienten: Vet inte. Du, jag har inte tid med det här. Vi har firmakonferens idag. Jag måste hem och byta kläder.

Doktorn: (till sköterskan) Har han fått smärtlindring?

Sköterskan: Nej.

Doktorn: Ge honom 50 mlgram morfin.

Tre minuter senare...

Doktorn: Du, vi ska röntga dig nu. Skikt och magnet.

Patienten: Ajjjj. Gör skitont i axeln.

Doktorn: Ge honom 50 mlgram till!

Tre minuter senare...

Doktorn: Nu kör vi upp dig på röntgen.

Patienten: Hmmpffff dreggel mmmm rumpa!

Doktorn: Så, låt honom ligga där. Jag kollar honom om ett par timmar. NÄSTA!

Så tror jag det funkar. Och dom tjänar bra dom där doktorerna. Plus att dom får ha vita rockar och vita mjukisträskor på sig, såna utan stålhätta med mjuk sula. Och prata in i små bandspelare. Verka vikiga och gå supersnabbt i korridorerna så rocken fladdrar som stålmannens mantel, fast i vitt.

Sen kallar dom en på återbesök och inkasserar 300 kronor till.

Och jag blir sjukskriven en månad till. Till att börja med.

Fan!

Jag har ju snart inga filmer kvar att titta på.

Sån är jag.

Filmsugen liksom...

Myssöndag!

Vaknade i morses med hysterisk värk i axeln.

Försökte byta bort den på facebook. Utan framgång.

Barnen hade spring i benen, och kom på fenomenala ideen om att åka till badhuset.

Efter lite tänk så förkastades den ideen.

Istället gjordes det varm choklad, breddes mackor, packades ryggsäckar.

I med allt packande i bilen.

Körde till Hovdala slott. För söndagsutflykt.

Väl framme visade det sig att det var skördemarknad.

Således, tusentals människor, hundratals bilar, ett hundratal hundar och stånd med diverse mat som såldes.

Vi slalomade oss igenom människor, hästar, hundar, potatisförsäljare och hittade en plats där vi bredde ut filten. Fram med muggar, varm choklad, mackor, bullar och choclate chips cookies.

Frossa och läska de som gick förbi och tittade förundrat på oss.

Sen bar det av hemåt och flickornas nya påhitt. Hemmaspa.

Badsalt och badbomb i badkar.

Närproducerade hallon inköpta på skördemarknaden tillsammans med vaniljglass. Ätandes i badkaret.

Levande ljus i nersläckt badrum.

Blev lite avundsjuk. Ville med, fast fick inte plats...

Sen bäddades flickorna ner i soffa, bland täcken och kuddar. Men de två största skålarna popcorn och läsk.

Ska det sockerkickas så gör vi det ordentligt.

För såna är vi.

Söndagsälskande liksom...

Är det inte härligt

när morgonen börjar bajs?

Minsta flickan var obstinat och kunde inte tänka sig annan frukt än melon eller hallon att ha med sig till fruktstunden i skolan.

Lite jobbigt läge när äpple, päron eller banan finns här och alltid har funkat innan.

Råkade trampa på kattens tass när jag skulle ta på mig skorna.

Vaknade med magknip i natt och fick sitta på toaletten en stund.

Alltså, tre skitsaker på mindre än fem timmar.

Minus plus minus plus minus, vad blir det? Blir det ett minus eller tre? Eller kvittas alla minus klockan nio på morgonen?

Har i så fall tjugo minuter till när det kan bli knas.

Kaffet är inte ens klart.

Inte vädret heller.

Molningt så jag fick vattendroppar på ögonfransarna när jag gick från bilen innan.

Ögonlocken blev så tunga att de var på väg att falla ihop.

Stötte emot sophus och buskar.

Cyklar och dörrar. Och snubblade till lite på trappstegen.

Fick skaka loss lite.

Moshpitta ljudlöst.

Mitt ansikte var fullt av droppar. Såg nog ut som jag gråtit.

Väntar på energikicken jag får då jag gråtit.

Eller kaffet.

Ger fejkad kick.

Men bra som substitut.

Sån är jag.

Fejkad liskom...

Ålrajt! Då har jag fått hem tevebänken

som ska installeras i sovrummet.

Svart som synden.

Och lång som en Falcon Crest serie.

För er som inte fanns då Falcon Crest gick på tjockteven eller för er som missat det så fanns det en elak tant med i den. Angela Channing. Och en kines betjänt. Och Lorenzo Magrutorna Lamaz.

Har för mig att den handlade om vin. Och maktspel. Och elaka tanter och Lorenzos magrutor.

Men jag kan ha fel.

Var mer intresserad av tjejer än teveprogram på den tiden.

Och fiske.

Med Jens.

Inte fiska ligg.

Inte heller finska pinnar.

Utan fiska riktiga fiskar.

Såna som lever i vattnet. Kissar där, älskar där om nu fiskar älskar. Jo dom älskar maggot. Såna där fluglarver, som man satte fast på kroken för att fånga fisken med.

Inte själva larven utan kroken gjorde ju att fisken fastnade på linan. Eller på kroken som linan var knuten på.

Äh.

Kom av mig.

Ska möblera strax.

Så snart feberkillen fått väck berget av lego som ligger på golvet.

Gissar att det är jag som plockar upp det, då han ju faktiskt är sjuk...

Och jag får bannor sen för att jag blandat legot helt galet.

Men det är det värt.

Feberskäll är skitkul. Allra helst när han feberyrar.

Skäller på febriska och gnäller över att det ligger hallon innanför knäskålarna.

Naturligt flödder. Feber alltså.

Så jädra pepp på att koppla in xbox och dra sladdar.

Fast det värker i axeln.

Men det är det värt.

Guldvärt.

Sån är jag.

Glänsande liksom...

Gud vilken hysterisk

dag.

Har nerverna utanpå kroppen.

Gör dödsont att springa in i saker då.

Hjärnan rycker och skickar ut signaler hela tiden.

Ögon tåras.

I ren frustration gick jag in i sovrummet och flyttade möbler.

Och jättetung tjockteve.

Lyfte så det knakade i axeln och hoppades på att den skulle hoppa rätt igen.

Gjorde den inte.

Fan me.

Positivt i alla fall att det dammsögs under sängarna, så jag slipper vakna av dammråttor i näsan. Eller riktiga råttor då katten inte är så haj på att fånga såna.

Har i och för sig inte haft råttbesök i lägenheten. Vad jag vet. Så kanske är det så i alla fall att han är grym på just råttfångst.

Nu ska det trixas med dvd, datorer och tjockteve. För att få ett rum med rörliga bilder. Till barnen. Och till mig när inte barnen är här och jag inte orkar ligga i soffan och se på film.

Bara kunna somna framför teven, i min säng.

Världen finns bara ett knappklick bort.

Ögonblick däremot, kan förändra världen.

Som min väns.

Deras värld.

Min värld.

Tankarna går dit nu.

Sån är jag.

Tårtänkt liksom...

Denna dag började

fantastiskt.

Fast sonen ligger med feberfrossa under tjockaste täcke i soffan och klagar.

Han är ju trots allt av manligt kön.

Således klagklar från födseln vid förkylning.

Flickorna studsade upp alldeles knasigt pigga.

Kan vara så att de gått i sömnen och druckit oboy.

Kopiösa mängder.

Blev förvånad över hur lätt det gick att få i dom frukost, få på dom kläder, få ner dom till bilen, få in dom i skolsalen.

Sen hade jag ett mycket vuxet och moget samtal med exfrun.

Diskuterade relationer och upptäckte att min lycka faktiskt var hennes lycka med.

Alltså, mår jag bra så mår hon bra för att jag mår bra. Hon mår även bra för att jag mår bra och således får barnen att må bra över min bramåighet.

Win win igen.

Jag förklarade att jag tänkte lika.

Fast med mindre antal ord, då hon är mer verbal än vad jag är.

Fast menar samma.

Jaja.

Känner att jag börjar bli beroende.

Av stjärnskåderi.

Mår kasst när det är molningt.

När armar och teleskop inte räcker till.

Eller stjärnorna är onåbara.

Håller andan då.

Och blir skakig av syrebrist.

Det är kasst.

Sen kan jag bli skakig av för mycket syre. Eller för mycket rörelseenergi.

Eller av för mycket kaffe.

Fast den bra effekten av mitt kaffeintag är att magen kommer igång.

Och som en vän sa till mig: En bra daglig avföring är den bästa huvudkudden.

Fast jag håller inte riktigt med där.

Inge mys att somna med huvudet i bajs.

Sån är jag.

Obajskuddig liksom...

Oj. En lite mindre bra dag

idag.

Blä 1

Blä 2

Mår illa över att nazister och rasister kommer in i demokratins korridorer.

Tänk om man kunde ha en sån där suddaknapp.

Så man bara kunde sudda bort dom från resultaten.

Visst har människan ett val. Och således bör kunna tycka som den vill.

Men i min värld tillhör inte nazister och rasister demokratin.

Passar liksom inte in att ha en sån människosyn. Eller ska man säga omännisksyn som dom.

Nu blev jag rasist och blockar många människor.

Heil mig.

Får börja klä mig i brunt, med bälte över bröst. Och en liten lustig armbindel på armen.

Roligt det skulle se ut.

Jag med trasig högerarm försöker flaxa och vifta till publiken.

Kommer typ till navelhöjd.

Eller lite lägre.

Kukhöjd.

Passar bra till den äckliga färgen, det äckliga kopplet och den äckliga armbindeln.

Heil kuk.

För så är det.

Eller heil bajs.

Bättre färg. Där.

Bajsbrunt är inte rätt färg.

Men rätt doft, och smak.

För äckelpartierna.

Sån är jag.

Bajspolitisk liksom...