Den blicken

gör mig svag.

Så djupa.

Vill kasta mig i dina ögon och simma omkring.

Försöka hålla fast din lins.

Fokusera den på ett ställe.

Mitt ställe.

Slicka i mig dina tårar så du aldrig behöver vara ledsen mer.

Försiktigt stänga ögonlocken när du ska sova.

Fläta ihop dom där vackra fransarna så inget ljus kommer in och stör dina drömmar.

Ligga sked med din iris.

Försiktigt omfamna den.

Rulla bort morgonjoxet som samlats i ögonvrån.

Slutar aldrig fascineras av att dom sitter på dig.

I dig.

Där jag vill vara.

När jag kisar och tittar intensivt så ser jag universum.

Ser stjärnorna, galaxer och vintergator.

Så oändligt stort i små fodral.

Vackraste fodralen.

Ditt fodral.

Underbästa!

<3

Ska idag hoppa på ett ben

en stund.

Mest för att se om magmusklerna fungerar som dom ska.

Och om balanssinnet finns.

Det är halt ute.

Jätte.

Satt på balkongen och tittade på husrivningen på andra sidan gatan.

En man halkade omkring.

Skrek något om plogning.

Jag ville skrika plogbilsaktivist.

Kom på att plogbillsaktivist finns och inte alls har något med halka att göra.

Tänk om förargat honom.

Kallat han plogbillsaktivist då jag menade plogbilsaktivist.

Att ett l kan göra så mycket.

Eller ett i.

Eller en punkt.

Som stackaren som avrättades för att punkten satt på fel sida av ett ord.

Avrättas. Ej friges!

Avrättas ej. Friges!

Jobbigt läge att förklara handslintningen efteråt.

Eller handslitningen.

Där var n:et som gjordet.

Idag är det den 15:e december, vilket innebär att SiESTA! har första bandsläppet.

Lite pepp sådär.

Lite svettig och nyfiken.

Som första gången.

Då kroppen inte lydde order.

Gjorde vad den ville och jag hann inte fatta vad som hände.

Bara att det var konstigt.

Och mådde lite illa efteråt.

Hoppas att bandsläppet blir en bättre upplevelse.

Klart den blir.

Måste den bli.

För ingenting kan vara sämre än första gången.

Fast första gången är ju en mening som kan förändras.

Första gången någonsin var kass.

Det var så jag menade.

Första gången nu senast var fantastisk.

Eller senaste gången var underbar.

Vill inte ha en sista gång.

Sån är jag.

Omättlig liksom...

Kalla händer och fötter

har jag.

Och varmaste pannan.

Vaknade idag och trodde att febern hade flyttat.

Till grannen eller till Grekland.

Tappade upp ett bad och tog med en rykande varm kopp kaffe in i badrummet.

Hittade onoff reklam på golvet.

Satte mig på porslinsvännen och sket i den.

Den bara gapade och ville ha mer.

Tyvärr kompis, magen är tom tänkte jag och torkade min lilla rumpa.

Tvättade händerna, borstade tänderna och gled i hetaste vattnet.

Fick styva bröstvårtor och knottrig hud.

Tänkte på henne och bläddrade i reklamblad.

Vattnet blev konstigt kallt alldeles för fort.

Fyllde på varmvatten.

Njöt lite till. Lekte med rakhyveln. Stjärnor på magen och i tanken.

Drog ur ploppen.

Ställde mig upp.

Rös.

Och frös.

Hostade lite och snöt ut nattens feberdrömmar.

Svepte in mig i morgonrock och gick och la mig i soffan.

Kom på att barnen har julsoaré ikväll.

Hade andra planer.

Ibland är min hjärna och jag inte riktigt kompatibla.

Tanken är snabb och vill saker direkt.

Hjärnan mer fundersam och vill planera.

Då, när jag skulle resa mig och hämta nästa kopp kaffe, överföll den mig.

Med full kraft.

Gjorde att jag vinglade till och fick stödja mig på hallbyrån.

Försökte skaka av mig den. Riste som Elvis, full av knark.

Inte jag då, utan Elvis.

När han knarkade och riste på scenen.

Sån såg jag ut.

Fast utan brylcreme och hängmage.

Febern klamrade sig fast i nacken.

Kände hur den ålade sig runt halsen och slank in i örat.

Kawooooom.

Blossande öron och glansiga ögon. På en gång.

Insåg att livet är en hora. Och jag har liksom inga pengar. Att köpa min lycka.

Bara gilla läget.

Terrängen bestämmer heter det ju.

I skallen tar jag på mig överlevnadsutrustningen.

Klättrar in i sängen.

Repellerar ner för väggen och likt en covert op, slinker jag ner under täcket.

Andas väsande men ack så levande.

Somnar ett tag.

Vaknar till och känner myntfacket börjar fyllas.

Slänger ett feberöga mot plånboken.

Missar.

Tar andra ögat och siktar noga.

Hoppsan, där finns stålars.

Skumt.

Drömmer jag eller är livet inte en hora?

Förvirrad men levande så bestämmer jag mig för att överge dumma tankar och suga i mig livets alla med och motgångar.

Ur ett sugrör.

Får kämpa lite mer då.

SMS i telefonen.

Stjärnklara SMS.

Dom bästa!

Ibland får jag flera stycken. På raken.

Då ler jag.

Och skyller SMS hänget på startroopers som försöker stoppa vår konversation.

Fast sneaky vi.

Undgår allt.

Träffar rätt.

Träffas rätt.

Ibland.

Såna är vi.

Ihopblandade liksom...

Fantastiskt bakis

och med en mullrande mage, vaknade jag.

Utanför fönstret ser jag regnet falla.

Julfesten var lyckad.

Maten mättade och ölen släckte törsten.

Grymt att jag på något vis kunde byta in två öl mot två flaskor vin.

Ibland har jag tur.

Hittade två lite cola i kylen.

Ibland har jag mer tur.

Ska tappa upp ett bad och försöka bli människa igen.

Ska iväg och jobba på Markan idag. Lussevaka.

Så det så.

Ska bli skojs att lyssna på band.

Och dricka kaffe.

Och äta munkar.

Det är jag bra på.

Kakor.

Finns nog inget som kan starta en dag som 4 vaniljmunkar och ett rör ballerina.

Jo det kanske finns det.

Fast det säger jag inte.

Någonting hemligt vill jag ha.

Som för mig själv typ.

Som ingen annan vet.

Eller jo.

Hon vet.

Han med.

Sån är jag

Ohemlig liksom...

Väntans tider...

Mitt hjärta fylls av lycka.

Din mage ond av blod.

Vill pyssla, värma och tappa upp varmt bad.

Lägga dig försiktigt.

Lägra dig vilt.

När ondheten försvunnit.

Min blick ser dig i det blåa ljuset från teveskärmen.

Gör dig kusligt vacker.

Som skräckfilmsdimma.

Fast på riktigt.

Skakiga lår. Röda plastband. Plastig madrass.

Vi bärs fram på luft.

Som om vi har vingar.

Suget i magen när luften tar slut.

Jag ser dina läppar.

Inser att du skrattar.

Jag är i min värld.

Plötsligt i din.

Så jävla rätt.

Så alldeles för sällan.

I min värld.

Har aldrig gillat hår i munnen.

Men ditt hår smakar bra.

Rymdlikt.

Overkligt.

Artur Dent for till restaurangen vid världens ände.

Med dig finns oändligheten.

Just för stunden.

Restaurangen på två rum och kök.

Trixar kocklikt och bränner maten.

Kan inte koncentrera mig.

På en sak i taget.

Då du lever i mig.

I tanke och hjärta.

Vill stoppa tiden.

Pausa och betrakta.

I evighet.

Och sen lite till.

Blev arg, rätt in i

själen...

http://blondinbella.se/portobello-road/

Här står hon med sitt leende och smekt in kroppen med päls.

Fy fan!

Ett kap säger hon.

Det enda kapet som kommer fram är hur totalt jävla nonchalant hon är.

Sparade 4000 spänn.

Hejja dig Blondinbella.

I brist på kunskap så slaktar vi lite rävar och tar på oss deras hud. Känner oss vackra.

Kevin William Crompton passar i blod.

Blondinbella passar som blodig. I sitt eget blod. Inte i andras.

Så det så.

Jävla konstig känsla i magen nu.

Kär, arg och lite bajsnödig på en gång.

Sån är jag.

Kärbajsarg liksom...

Hejja fredag

Ikväll är det julfest på jobbet.

Eller fest och fest.

Det vankas julmat och lager och kontor ska korsminglas.

Krystat till en början.

Brukar det vara.

Sitta med okända människor. Titta stelt, hejja på varandra, förklara arbetsplatsinnehåll och fylla på bordsdamens glas.

Sen sådär fantastiskt magiskt så släpper allas spänningar på en gång.

Slipsar lossas, bälten spänns ut för att rymma ris ala maltan, fniss och taktklapp till dansande människor.

Fredagsmys sa någon. Jag kommenterade toamys...

Förra året lyckades några med bedriften att bedriva otukt på toaletten. Eller otukt är fel ord.

Otrohet är rätt ord.

Det lustiga i denna dödssynd var att de trodde att det skulle funka. På riktigt.

Hon kommer ut med kjolen på trekvart, trosorna högt på ena höftbenet och strumpbyxorna så där korviga vid knäna.

Han kommer ut med stort leende och skjortan halvt instoppad i byxlinningen. Bältet hänger och dinglar.

De smyger helt oberörda i takt. Som en litet men ack så nöjt luciatåg.

Alla ser. Alla förstår. Dom ser inte att att ser, och ler bak deras ryggar.

Julen är glädjens högtid sägs det.

Jävla glad att det inte var jag. Som traskade med halvt instoppad skjorta.

Så det så.

Har fått smeknamnet Axel Niklasson av vissa mer eller mindre vänliga människor på jobbet.

Frågan kommer om jag ska cykla till julfesten.

För er som undrar så är svaret nej. NEJ! Absolut inte. Definitivt stopp.

Vågar inte riskera att döpas om till Lårbensbrott Halkvarningsson.

Och dessutom har jag inget lyse på cykeln. Längre...

Sån är jag

Blindstyrlig likosm...