Ibland när jag tittar

i hennes ögon...

Så förlorar jag allt.

Försöker spela tuff.

Eller mindre medgörlig.

Upptäcker alltförsent att det var då hon vann.

Igen.

Jag står här som den ständige förloraren.

Gillar läget.

Hemskt mycket.

Det kommer en tid då jag, ja jag kommer hämnas.

Fast lite mindre slagkraftigt.

Mer jag på nåt vis.

Lite fetare, lite mer stel i lederna.

Lite hårdare i leder och så.

Kommer inte titta in i dina ögon.

Kommer stirra mig blind på din navel.

Fast det du inte vet,

är att jag vann.

I min värld.

För sån är jag.

Ostyrbar liksom...

Idag är en tisdag

utan tanke på nästa dag.

Bacardi razz eller bowmore i mina glas.

Ont i handen har jag.

Kramade en hals en gång.

Blev orolig för blåmärken.

Inte på halsen utan på min hand.

Är späd och ganska fånig.

Har revben som står ut från min kropp.

Välter tanter på maxi med dom.

Inte på kvantum då deras hyllor står bredare isär.

Eller så gör dom inte det.

Handlar sällan på Kvantum så det känns som en ny affär varenda gång jag går dit.

Det jag vet är att en kvinna sitter i kassan.

Eller flera stycken, och några män.

Men just denna kvinnan minns jag.

Första minnet av henne är att hon var nakenmodell på krokin.

Andra minnet var att jag sa till henne att det var fullt på quizzen på den lokala baren.

Då vände hon och gick.

Vet inte om det var för att mina revben blockade vägen eller om hon trodde på min Laphroige lögn.

Fick rusa efter henne.

Slet tag i hennes jackärm, stirrade henne stint i ögonen och sa att jag bara skämtade.

Hon började gråta.

Jag med.

Inte av empati, utan för det var så hemskt kallt ute, utan jacka på mig.

Mina ögon tåras av kyla.

Och av ögon.

Eller synen rättare sagt.

Ser på henne.

Med eller utan massageolja.

Hon ser halkig ut.

Lagom för att glida lätt ner i viljan.

Viljan som vill så mycket.

Mer än mest.

Sån är jag.

Åpen, hång liksom....

Om jag skyndar mig

så kanske jag hinner sluka en hel påse ostbågar, innan Sigge vaknar.

Han fiser otroligt illa av såna.

Påsar alltså.

Vad är det med mänskligheten egentligen.

Har den helt tappat förnuftet.

Rimmet och resonen kanske gick åt till alla klappar.

Var med dottern på stan innan.

Shoppade som hon sa.

Jag kallade det för att köpa henne en jacka.

Vi smet in på ett lokalt fik.

Jag slök en semla.

Hon småslök ett wienerbröd.

Då kommer det fram en människa av kvinnligt kön.

Tittar på mig.

Skamset känner jag att jag säkerligen har hela överläppen full av vispgrädde och näsan full av florsocker.

Hon frågar om jag vill gå på en dejt.

Jag svalde innehållet i munnen, utan att tugga och fick fram: Tack men nej tack.

Min dotter tittade på mig med sina undersköna ögon.

Jag hoppas hon inte hörde vad "tanten" sa.

Fick lite knip i magen.

Antingen för att jag svalt utan att tugga.

Eller för att dottern hörde vad den rimlösa och resonlösa kvinnan frågade mig.

Hoppas på att det var ett vad hon skulle göra.

"Fråga en främling om en dejt och du vinner en resa till evigheten"

Då vann hon.

För hon frågade.

Igår var en magisk dag.

Kvällen extramagisk.

Så där så man inte ens behöver ett lakan för att dölja tricket.

För det var på sanning.

Då svalde jag, utan att tugga.

Utan att få magknip.

Ett tag.

Sån är jag.

Hungrig liksom...

Galna ögon

var det någon som sa.

Att det inte går att läsa vad jag tänker.

Tänk vad förvånad jag skulle bli om det i stället var tvärtom.

Att det stod i mina ögon, vad jag tänkte.

Om det rullade en lite teleprintertext i dom.

Det hade varit galna ögon.

I mina ögon i alla fall.

Men jag tog det som en av en finaste komplimanger jag fått.

Charles Bukowski hade galna ögon.

Genialiska texter som träffade rätt i mitt hjärta.

Dom där dikterna.

Inte hans fyllenoveller.

Eller jo.

Några.

Svaret kom via sms.

Genetaliska texter?

Nej det är bara vi som är genetaliskt genialiska.

I alla fall i min värld.

Den galna.

Oläsbara.

Ska käka printerpapper.

Och spotta ur mig skitord.

Ger er några förslag:

Analklåda.

Diarretorka.

Bajskul.

Efter det så börjar det svida i rumpan.

Gör ont att torka.

Som mina ögon.

När du åkt.

Sån är jag

Söndergråten liksom...

Idag är sista dagen

på jättelänge jag kommer vara hemma från jobbet.

Förbannade feber och smygsnuva.

Den lägger sig högst upp i näsan, under ögonen.

Spränger på när jag ligger på rygg eller böjer mig fram.

Tror snuvan snodde med sig nåt slags vattenfyllt rör.

Så den ser när jag böjer mig och inte är alldeles rak i nacken.

Vattnet blir snett och snuvan börjar dansa pogo och rave i lite för små bihålor.

Ska hämnas.

Snyta ut snoret och lägga det på balkongen.

Där är det kallt.

Och stort.

Så stort att snuvan inte riktigt förstår hur stort och imploderar av förundran.

Det är då jag står bredvid och hånler.

Så fort snuvan och jag gjort upp ska jag börja måla.

Väggarna.

I sovrummet och i hallen.

Behöver förändring här hemma.

Inte förändring som i nytt liv, nya möbler eller nya ideer.

Men ny färg på väggarna.

Blir deprimerad av kissgula sovrumsväggar och hallväggar.

Känns som man kommer hem till en urinoar.

Och om jag lyckats missa tömma kattlådan så luktar det så också.

Sigge (ja min katt) är grym på att kissa.

En gång hade vi kiss VM.

Inte jag och Sigge, utan Den lille korta kustjägaren och jag.

Vi ställde oss på ett led linje.

Drog fram snopparna.

Sa klara, färdiga gå och gick taktfast baklänges samtidigt som vi kissade.

Den som kom längst på en kiss vann.

Han hade svårt att starta.

Det hade inte jag.

Plus att jag sicksackade kisset.

12 meter kom jag.

Han fuskade och nöp av.

Så startade han igen.

När jag inte såg.

Han vann.

Ger han gärna segern.

Hade hellre vunnit VM i andra aktiviteter.

Hårdhet tillexempel.

Där hade jag vunnit.

I alla fall om man snackar hårdhet i bullbak, bad, kotlettstekning, tacokalas, Oriontrixande, tvätteri och barnagosande.

Ja just det.

Denna helgen är min helg.

Barnen barnen barnen.

Och tanken på dig.

Sån är jag.

Hårdtänkt liksom...

Idag har jag gjort

dagens andra goda gärning.

Skänkt pengar igen till Musikhjälpen.

Gör det en gång om dagen.

Inte för att vara en bättre människa.

Mer för att vara en medmänniska.

Och för att jag gillar och brinner för deras goda sak.

Fick julbonus.

I lönebeskedet.

Kul för mig.

Kul för företaget.

Kul för musikhjälpen.

I slutändan.

Får även en julkasse med mat.

Så griljera skinka, tugga klementin, smsa Musikhjälpen, krama barnen, klä julgranen, läsa bandsläppet till SiESTA! igen och igen.

Blev även förundrad över snön.

Idag flög den från vänster, om jag stod med näsan ut från balkongen.

Nån stod på näsan på gatan nedanför.

Snart kommer jag inte kunna hålla tillbaka.

Måste skrika PLOGBILSAKTIVIST!

Sån är jag.

Touretteslik liksom...

Känns sådär

att vakna på soffan.

Man toksomnar till en film.

Under duntäcke.

Småfrusen och alldeles övertrött.

Vet att jag kan somna där, för jag vaknar ändå vid ett och måste gå och kissa.

Inatt blev det inte så.

Kissade inte i soffan.

Vaknade inte vid ett.

Vaknade halv tio med blåsan full och nacken stel som en midsommarstång.

Försökte sträcka ut mig, i en lite för liten soffa.

Gick sådär.

Det snärtade till i nacken och jag såg blixtrar.

Som Flash Gordon.

Fast på svenska.

Och lite mindre marwellik.

Mer äkta lik.

Dödslik.

Sigge (ja min katt för de oinvigda) hoppade upp och ville gosas.

Stod och trampade med sina långa vassa klor.

Lite på soffan.

Lite på min arm.

Och bara sådär så vaknade jag till på riktigt.

Smärtan.

Saknaden.

Längtan tills senare.

Upptäckte då, först då att jag var jättekissenödig.

Så där kissenödig att jag inte kunde stå rakt. För blåsan höll verkligen på att explodera.

Kröp in på toaletten.

Sigge trodde jag ville busa.

Bet mig i rumpan.

Han gillar sånt.

Lek alltså.

Kravlade mig upp på toan.

Satt och kissade så där jättelänge att jag var tvungen att raka mig under tiden.

Passade på att skura toagolvet, putsa spegeln och klippte tånaglarna.

Världsmästare på att kissa.

Då kom jag på min dröm.

Drömde att jag hörde katter i trappan.

Öpnnade dörren och där var fem katter.

Prickiga.

Gråa med svarta prickar.

Man såg att dom var syskon.

Fluff, så låg en katt runt min hals, som en levande kattboa.

Blev varmt och skönt.

Gick upp på vinden, och där stod den gamle grannen.

Han som Jehova älskade, enligt honom.

Vi lagade mat och diskuterade bildäck.

På vinden.

Vid ett vitt bord.

Plötsligt befann jag mig på SiESTA!festivalen.

Dansade på scenen bakom Robyn. Och slog taktfast på d-drums med tunga tunga trumpinnar.

På något vis hade hon paus mitt i sin konsert.

Då stod jag nedanför scenen och tittade.

Hon ville ha upp ett bröllopsfölje på scenen.

Och där kom Lasse Karlsson gående.

Min gamle klasskamrat.

Vi kramades, grät lite och var allmänt minnesrika.

Och nu tror jag att jag har svamlat klart.

Lite tom i skallen.

Igen.

Behöver kaffe.

Nu.

Sån är jag.

Kaffetom liksom...