Vissa dagar är

lättare än andra.

Undrar hur det kommer sig?

Jordens vikt borde ju alltid vara konstant.

Om vi gräver upp järnmalm och framställer rent järn, blir då jorden tyngre?

Eller om vi tar upp uran och framställer tungt vatten?

Eller om vi äter upp en ko, och sen bajsar ut resterna.

Fast nu var det inte så jag menade.

Utan lättare i tanken.

Säg såhär: Du har ett jobbigt telefonsamtal att ringa. Som du dragit dig för att ringa och som gjort sinnet mörkt och tungt. Du ringer och pratar med, ja säg en handläggare av något slag. Hon/Han är jättetrevlig emot dig. Och när du lagt på luren så inser du att du ältat detta samtal i en hel vecka helt i onödan.

Du kräks lite i munnen. Och springer in på toa och spottar ut det.

Du är lättare.

Sinnet med.

Två noll till dig.

Sen att min morgon idag var knas, är ju en helt annan sak.

Minsta flickan hade hybris och lekte tvärtomleken. Eller så var det ingen lek.

Finns inget som är så jobbigt!

När man inte hinner bli vänner innan jag lämnar henne på skolan.

Och sonen, stor och förståndig, står bredvid och försöker på sitt lite tafatta sätt hjälpa till genom att prata med lillflickan.

Detta resulterar i att han också blir den onde i hennes ögon.

Två mot en är fegt.

Så spinner det vidare.

Och blir en lavin av en snöboll.

Hej hej ångest.

Men sen kommer samtalet.

Då allt löser sig.

Vi pratar och blir vänner över telefonen.

Jag säger förlåt.

Lillflickan säger förlåt.

Men vi kan inte kramas och jag kan inte viska i hennes öra att jag älskar henne fast hon ville att jag skulle dö i morses.

Det är det som svider.

Sån är jag.

Papercutlik liksom...

Ja jisses vad kul

när hyresvärden knackar på dörren.

Tittar stint på mig och med homosexuell hand överlämnar ett vitt och prydligt kuvert.

- Du kan ju hör av dig när du läst det, säger han och vänder på sin homosexuella klack.

Jag sliter upp det i hopp om hyressänkning.

Det är en räkning.

En månadshyra.

Som jag tydligen slintit iväg i augusti.

Typ hamnat efter.

Skippade den, enligt homovärden. Och betalade septembers istället. Och har följande månader betalat en månadshyra i förskott.

Men inte augustis.

Enligt honom.

Jävra tuff han var då han hade med sig ett bihang av presumtiva hyresgäster.

"- Ja han ska veta att det är jag som äger denna byggnad och pöbeln bara hyr av mig, eftersom att jag är så mäktig och svansar med rumpan när jag går" (tänker han)

Jag kastar mig in i lägenheten, välter en katt och ett glas trillar i golvet. Men dom höll båda två.

Sigge är van med kravaller mot sin kropp.

Han försökte stoppa en bil med den en gång.

Gick sådär.

Sigge gick sönder lite. Bilen inte alls, gissar jag.

Men jag vann en katt.

Hur som helst.

In på internetbanken och kollar kontoutdragen.

Tadaaaa!!! Den är betald. Det skumma var att jag betalade två hyror på en gång.

Printar ut kontoutdraget, kastar mig ut i trappen.

Vet att han är i lägenheten över mig, eftersom jag hör hans homoklackar studsa i taket. Ja golvet i hans värld.

Knackar pöbelslikt på dörren och vrålar:

- Haha! Gubbajaovoul! Den är betald.

Han rodnar.

Jag vann.

Nu står det ett ett till mig.

Och jag gillar homosexuella. Yngre...

Sån är jag.

Oavgjord liksom...

Fantastiskt hur förvånad

jag ibland kan bli.

Så där så ögonen åker bungyjump ur hålorna och smaskas tillbaka in i sina hålor med en ploff.

Hakan gungar upp och ner, ner och upp.

Armarna likt skägglavar bara hänger längs sidan av min kropp.

Förstenad stirrar jag in.

Och när ögonen väl kommit på plats igen och hittat fokus så står dom där.

I kylskåpet.

Och frestar.

Förför med gyllene kropp och själ.

Men nyklippta naglar är det lite svårare.

Att öppna.

Men skam den som ger sig.

Danska öl.

Tyska öl.

Svenska öl.

Öl typ.

Idag är det en sån dag.

MjÖLk.

Med.

En pizzaslice.

Bearnaisesås.

Hörde att någon skulle bjudas på fläskfilégryta.

Blir inte det minsta avundsjuk.

Jag har med mina ploffande ögon och lavlika armar tagit ett steg längre.

Från köket och in i badrummet.

Blött ner min kropp.

Inte blodat.

Utan vattnat den.

I hetare vatten än jag egentligen skulle klara av.

Men idag är det en sån dag.

Vi tänjer gränser och senor.

Stretchar och sjunker sakta ner i en förfärlig split på golvet.

Framför teven.

Bugar och avgudar.

Drar jag ner persiennerna och tittar på mina lår i det blåaktiga ljuset från teveskärmen så får jag för mig att jag är under ytan.

Under vattenytan.

Vrider på nacken och letar delfiner, hajar och blåstång.

Ser en enögd katt.

Motsatsen till sjöhäst ungefär.

Behöver inte hålla andan.

Då jag lätt kan andas in dofterna.

Och minnena.

Tankarna på dig kan liksom inte sluta.

En randig madrass fylld av oss.

En skrynklig hjärna fylld av hopp.

Skulle lätt kunna go bungyjump unplugged rätt in i din famn.

Sån är jag.

Hopplös liksom...

Just detta med dans

och musikskapande gör mig alldeles förvånad.

Ibland spritter det i benen och jag klarar inte av att sitta still.

Och volymknappen verkar ha ett eget liv och bara vill vridas upp.

Öronen studsar sådär fränt.

I takt.

Hej hopp över golv och på balkongräcken.

Glider snyggt med ena benet i luften och det andra sprallandes i en fenomenal balansakt.

Orden flyter fram på papper och ackord tas av dom som kan.

Vi andra spelar kvinter.

Upptäcker att det skulle vara ett G# istället för ett A.

Då A är lite högt om man inte stämmer ner.

Någon sa att jag låter engelsk när jag sjunger.

Kanske för att texten är på engelska.

Eller för att kroppen innehåller Captain Morgan.

Fast då skulle ju musiken bli Jamaicansk.

Eller i alla fall ha en romsk accent.

En hit blev det i alla fall.

Dansen med.

Och som en riktigt bra uppercut ändrades spellistan på iPhonen till den främsta.

Skriver i takt med Fat Mikes underbara stämma.

I 148 BPM.

Precis i samma takt som mitt hjärta slår.

När jag tänker på dig underbästa.

Sån är jag.

Taktfast liksom...

Har ett badkar som just nu

ropar efter mig.

Jätteskumt.

Inte att det ropar, för sånt kan dom om man lyssnar ordentligt.

Utan att det ropar mitt namn.

I och med att bokstaven k och l är efter varandra så borde inte karet kunna uttala mitt namn, då badkar har en medfödd defekt på gommen.

Vet inte om jag ska känna mig lycklig över att mitt badkar är speciellt eller och jag ska skrämmas över det.

Jag vet att jag inte skäms över det.

Inte ens i det.

När jag ligger där.

Och vickar på tårna i vattnet.

Måste gå ut till Jonas och hämta bilen.

Kunde inte köra den igår.

Den var bångstyrig och högljudd.

Jonas är bra på att hantera såna bilar.

Det är inte jag.

Inte alls.

Jag är bättre på andra saker.

Bada till exempel.

Äta snabbt också.

Som sagt.

Om Gud ville att vi män skulle klara av att ha sex i mer än två minuter, hade Gud sett till att vi män kunde det.

Så det så.

Således är vi sprinters och inga seniga maratonlöpare.

Eller hur det nu var.

Sån är jag.

Tveksam liksom...

Så konstigt det där

med upp och nedgångar.

Som att klättra upp på Mont Blanc och upptäcka att man glömt kameran.

Och ingen annan ser dig.

Det är bara du som vet att du klarat av bedriften och har inget bevis för att övertyga andra.

Dom tittar oförstående på dig och tror inte att du är riktigt klok.

Du vet vad som hänt.

Och går starkare och en upplevelse rikare vidare.

Vickar lite på arslet och gör folk galna.

Hör hur bockarna skriker.

Med den lilla skäggstrimman mitt på hakan.

Helst i svart.

Det levde en man i ryssland.

Som blev skjuten, dränkt, förgiftad med kakor, drack förgiftat vin, blev strypt och slutligen kastrerad.

Han blev kallad den galne munken.

Det roliga var att han inte alls var munk.

Det enda han tänkte var att om man syndar så mycket att man når botten, först då kan man få kontakt med Gud.

Det måste ju betyda att Gud bor i källaren.

I en skum källarlägenhet med öppen spis.

Där Gud sitter på en pall och stirrar in i elden.

Väntar på jultomten.

Sån är han.

Hoppfull liksom...

Hmmm

http://gratrunka.blogg.se/