Cyklar alldeles fantastiskt

fränt.

Med ledlampa fram som leder mig rätt.

Och röd, blink i bak.

Inte i rumpan.

Fast man kan vara röd där.

Snackar baklampa.

Inte babianlampa.

Som efter diarre anfall.

Eller okärleksanfallsbajseri.

För magen blir kaik av det.

Bättre med kärleksröv.

Sån där man sitter mjukt och lugnt på.

Fast inte för länge.

Då benen behöver studsa och inte vara stilla så länge.

Restless leg syndrome.

Smygonani.

Ja kallas en massa.

Jag kallar det orionkärlek.

Tre prickar.

Precis där.

Där man vill kyssa.

Lukta.

Alltid ha.

Ego.

Ha galen.

Kär.

Äh!

I min värld i alla fall.

Jo just det.

Ska cykla ner till stationen och hämta mörkrädd granne.

Det var ju det jag ville säga.

Så nu skrev jag det.

Eftersom jag inte kan prata in bloggen.

För sån är jag.

Opratbar liksom...

Hur är det egentligen med utrycket

vakna på fel sida?

Idag vaknade jag.

Igen.

I min säng.

Igen.

Har hör att någon sagt: Du har nog vaknat på fel sida idag.

Jaha, tänker jag.

Vaknade jag på sidan tolv, femtioåtta eller vilken sida då?

Brukar oftast vakna i ryggläge.

Någongång har jag vaknat på magen.

Eller på någons mage.

Vaknade nog i någons mage med.

Fast det var jättelänge sedan.

Så det minns jag inte.

Okej. Låt oss säga att jag skulle vakna på sidan.

Vilken sida är den rätta då?

För att kunna säga att man vaknat på fel sida bör ju någon veta vilken sida som är ofel.

Den högra eller vänstra?

Om man ligger framför en spegel då?

Då är ju höger vänster.

Och såklart tvärtom med.

Då blir det jobbigt.

Säkert.

Nu valde jag att vakna.

Tar det som ett framsteg.

Eller ett baksteg.

Eller felsidosteg.

Sån är jag.

Vakglad liksom...

Ibland blir det ett sug

efter olika saker.

Just nu har jag sug efter:

Barnen.

Bowmore.

Orion.

Bad.

En Gin och Tonic.

Kebabrulle.

Åhh falafel. Den på Röingkiosken. The numero uno!

Vitlök.

Kramar.

Övertidsjobb.

Extrajobb.

Inget jobb. Således semester. Typ.

Grannarna. Kollektivet alltså. Dom bästa grannarna. Träffar dom för sällan.

Ligga sked. I soffa och säng.

Makaroner med ostbågar.

SiESTA!

Sleeves. The evil kontra the good.

Kaffe.

Och då följer jag mitt behov.

Och gör kaffe.

Sån är jag.

Bistrolik likosm...

Förlorade bowling mästerskapet

i storstilad stil.

Mellanflickan förnedrade mig.

Jag fick två strikes.

Hon typ 18.

Skyller på att hon hade lättare klot och såna där skydd som fälldes upp längs sidorna.

Plus han hon moonwalkade grymt snyggt varje gång hon kastade iväg klotet.

Minsta flickan hade finaste tofsen i håret och gjorde spinning backs ala breakdansare på det hala golvet.

Jag tappade mest klotet.

Med stil då.

Sockerhöga och fulla av läsk sjöng vi fränaste sångerna i bilen på väg hem.

Pizza, disneyfilm och barn som somnade i soffan.

Alltså vann jag.

Smälter lätt när jag ser dom sova.

Knas det där att man kan vara på gränsen till att bli galen på dom.

Sen sover dom.

Man står där och tittar, och ögonen fylls av finsikt.

Smälter och får dåligt samvete.

Hur kunde man vara arg på dom där änglarna?

Det är då man tar fram iPhonen och lyssnar på röstmemo som man spelat in i smyg.

När dom var som mest galenframkallande.

Minns och blir genast irriterad igen.

För glad och lycklig ska man ju inte vara.

Än.

Har jag förstått rätt?

Sån är jag.

Undrande liksom...

Hur kommer det sig att när

man tror man mår som bäst, gråter?

Inte av glädje.

Utan av förståelse.

Kräker i munnen.

Det nästan piper i öronen.

Som om förståelsen står med en ruskigt liten piccolo flöjt och visslar alldeles jättehögt rätt in på trumhinnorna.

Och med elaka nålar, sticker ganska stora hål för att kunna krypa igenom.

Åla sig längs trumhinnan, in i trumpeter och genom små stigbyglar och allt annat trams man har i öronen.

Svänger tvärt och upp genom bihålorna och flaxar ut genom tårkanalerna.

Katten är alldeles genomblöt av salta tårar.

Vägrar gå. Ligger still och spinner.

Bästa enögdskatten.

Hatar att förstå.

Inte katten, utan jag.

Att inse att drömmar kallas just drömmar för att dom är det.

Annars hade smartingen som kom på alla ord, döpt just det ordet drömmar till någonting helt annat.

Har fortfarande förståelse.

Men är egoistisk.

Och vill ha ensamt.

Inte delat.

Inte alls.

Tysta, långa, äckligt långa dagar.

Väntan.

Oro.

Klumpar i hela kroppen.

Ända från foten och upp under håret.

Allra helst i magen.

Och mellan struphuvudet och nyckelbensfästet.

Precis där det gör ont att svälja.

Klumpen alltså.

Insikt ska vara bra skit.

Just nu är insikt bara skit.

Förståelse bara skit.

Stjärnhimlen fantastisk.

Kommer alltid finnas.

Orion.

Sån är jag.

Astronomisk liksom...

Finns det någonting värre än

ordet kanske?

Kanske det kanske.

Kanske det finns.

Krig.

Svält.

Våld.

Mobbing.

Otrohet.

Utnyttjande.

Ja, några.

Men fan!

Ordet kanske.

Vad betyder det egentligen?

Eventuellt?

Förmodligen?

Vi får se?

Nej!

Orden kanske skulle kunna stavas: Nej till nittio procent.

För så är det.

I min värld.

De gånger jag fått höra kanske har nittio procent betytt blankt nej.

Om det är för att folk trott att jag inte orkat höra sanningen, kan jag inte svara på.

Men från och med nu är ordet kanske bannlyst från mina öron.

Om någon skulle säga, skriva, skrika, rista in det på min hud så kommer jag nonchalera det.

Nu var det sagt.

Andra erfarenheten jag upptäckt idag är att jag känner exakt likadant som igår.

Till och med lite mer idag.

Här skulle jag kunna skriva ett ord som jag bannlyst.

Således står det så här i stället.

Förmodligen inte lite mer än i går.

Eventuellt inte mer än i går.

Fattar?

Nittio procents chans till att det är ja där.

I och med inte.

Gud, nu snurrar jag till det.

3.

Orion.

Jag.

Världsherravälde.

Ja lite internt.

Men så ska det vara.

I en hemlighet.

Sån är jag.

Tungotalsskrivande liksom...

Regnkläder ska tydligen vara

någonting som ska vara bra.

För att skydda mot regnet.

For iväg, alldeles nyss och köpte två set.

Till flickorna.

Hjälpte ju ingenting.

Det ösregnade när jag kom ut från sportaffären.

Ja, köpte sportiga, svindyra men färgglada regnset.

Så om jag från och med nu döper om mig till Didrikson i efternamn har jag ett eget klädmärke.

Eller kanske kan sponsras med regnkläder.

Ahh. Insåg nu.

Regnkläder.

Likamed regn. Och kläder.

Skulle köpt solkläder.

Fan att jag är så fruktansvärt eftersmart.

Kanske kan söka för det.

Och få dom av välutbildad läkare.

Hur störd är jag?

På en skala från ett till tio, gissar jag på rätt så störd.

Eller störig.

Eller störst.

Böjer ord igen.

Sån är jag.

Böjelselik liksom...