Då fick man reda på att man skulle vara dikeschef på den största scenen på Siesta festivalen. De första bandsläppen är klara: Adept, As In Rebekkamaria, Cult of Luna, Dúné, Eldkvarn, Frida Hyvönen, Herbrightskies, I are Droid, Kleerup... Listan är lång.

Måste börja ragga tag i folk som jag litar på. Som inte står där alldeles handfallna om skiten skulle braka loss riktigt. Var lite orolig förra året när Enter Shikari röjde. Moshpittande ynglingar som har maximal kontroll på kroppar och lemmar är fantastiska att se. Men de stackarna som tror att det är bunkaslagsmål på gång och hoppar in i smeten, är de stackarna man får lyfta över kravallstaketen. Dessa plåstras om av sjukvårdarna. Likadant är det med fjortis flickorna som står timmar i gassande sol, helst längst fram vid staketen. De väntar på någon våt dröm, ibland iklädd rollen som Håkan Hellström, ibland som hästpojken. De glömmer att dricka och står på sina späda ben och vibrerar av förväntan. När den våta drömmen äntrar scenen, och börjar vicka på höfter och vråla ut sin ångest, trillar dessa stackars fjortisar ihop likt en blöt handduk. Att lyfta dessa kroppar över kravallstaket är ok. Fast inte när det blir ett tjugotal. Om det sen är någon stor, tuff och hård snubbe som inte pallar för trycket, räcker det med att lyfta över en, för att man ska bli trött.

Ska böja träna här hemma med att slänga upp ungarna i våningssängen. Tror jag börjar redan nu. Det är ändå läggdax.