Förlorade bowling mästerskapet

i storstilad stil.

Mellanflickan förnedrade mig.

Jag fick två strikes.

Hon typ 18.

Skyller på att hon hade lättare klot och såna där skydd som fälldes upp längs sidorna.

Plus han hon moonwalkade grymt snyggt varje gång hon kastade iväg klotet.

Minsta flickan hade finaste tofsen i håret och gjorde spinning backs ala breakdansare på det hala golvet.

Jag tappade mest klotet.

Med stil då.

Sockerhöga och fulla av läsk sjöng vi fränaste sångerna i bilen på väg hem.

Pizza, disneyfilm och barn som somnade i soffan.

Alltså vann jag.

Smälter lätt när jag ser dom sova.

Knas det där att man kan vara på gränsen till att bli galen på dom.

Sen sover dom.

Man står där och tittar, och ögonen fylls av finsikt.

Smälter och får dåligt samvete.

Hur kunde man vara arg på dom där änglarna?

Det är då man tar fram iPhonen och lyssnar på röstmemo som man spelat in i smyg.

När dom var som mest galenframkallande.

Minns och blir genast irriterad igen.

För glad och lycklig ska man ju inte vara.

Än.

Har jag förstått rätt?

Sån är jag.

Undrande liksom...

Hur kommer det sig att när

man tror man mår som bäst, gråter?

Inte av glädje.

Utan av förståelse.

Kräker i munnen.

Det nästan piper i öronen.

Som om förståelsen står med en ruskigt liten piccolo flöjt och visslar alldeles jättehögt rätt in på trumhinnorna.

Och med elaka nålar, sticker ganska stora hål för att kunna krypa igenom.

Åla sig längs trumhinnan, in i trumpeter och genom små stigbyglar och allt annat trams man har i öronen.

Svänger tvärt och upp genom bihålorna och flaxar ut genom tårkanalerna.

Katten är alldeles genomblöt av salta tårar.

Vägrar gå. Ligger still och spinner.

Bästa enögdskatten.

Hatar att förstå.

Inte katten, utan jag.

Att inse att drömmar kallas just drömmar för att dom är det.

Annars hade smartingen som kom på alla ord, döpt just det ordet drömmar till någonting helt annat.

Har fortfarande förståelse.

Men är egoistisk.

Och vill ha ensamt.

Inte delat.

Inte alls.

Tysta, långa, äckligt långa dagar.

Väntan.

Oro.

Klumpar i hela kroppen.

Ända från foten och upp under håret.

Allra helst i magen.

Och mellan struphuvudet och nyckelbensfästet.

Precis där det gör ont att svälja.

Klumpen alltså.

Insikt ska vara bra skit.

Just nu är insikt bara skit.

Förståelse bara skit.

Stjärnhimlen fantastisk.

Kommer alltid finnas.

Orion.

Sån är jag.

Astronomisk liksom...

Finns det någonting värre än

ordet kanske?

Kanske det kanske.

Kanske det finns.

Krig.

Svält.

Våld.

Mobbing.

Otrohet.

Utnyttjande.

Ja, några.

Men fan!

Ordet kanske.

Vad betyder det egentligen?

Eventuellt?

Förmodligen?

Vi får se?

Nej!

Orden kanske skulle kunna stavas: Nej till nittio procent.

För så är det.

I min värld.

De gånger jag fått höra kanske har nittio procent betytt blankt nej.

Om det är för att folk trott att jag inte orkat höra sanningen, kan jag inte svara på.

Men från och med nu är ordet kanske bannlyst från mina öron.

Om någon skulle säga, skriva, skrika, rista in det på min hud så kommer jag nonchalera det.

Nu var det sagt.

Andra erfarenheten jag upptäckt idag är att jag känner exakt likadant som igår.

Till och med lite mer idag.

Här skulle jag kunna skriva ett ord som jag bannlyst.

Således står det så här i stället.

Förmodligen inte lite mer än i går.

Eventuellt inte mer än i går.

Fattar?

Nittio procents chans till att det är ja där.

I och med inte.

Gud, nu snurrar jag till det.

3.

Orion.

Jag.

Världsherravälde.

Ja lite internt.

Men så ska det vara.

I en hemlighet.

Sån är jag.

Tungotalsskrivande liksom...

Regnkläder ska tydligen vara

någonting som ska vara bra.

För att skydda mot regnet.

For iväg, alldeles nyss och köpte två set.

Till flickorna.

Hjälpte ju ingenting.

Det ösregnade när jag kom ut från sportaffären.

Ja, köpte sportiga, svindyra men färgglada regnset.

Så om jag från och med nu döper om mig till Didrikson i efternamn har jag ett eget klädmärke.

Eller kanske kan sponsras med regnkläder.

Ahh. Insåg nu.

Regnkläder.

Likamed regn. Och kläder.

Skulle köpt solkläder.

Fan att jag är så fruktansvärt eftersmart.

Kanske kan söka för det.

Och få dom av välutbildad läkare.

Hur störd är jag?

På en skala från ett till tio, gissar jag på rätt så störd.

Eller störig.

Eller störst.

Böjer ord igen.

Sån är jag.

Böjelselik liksom...

Tänk om jag fick

vara kung.

Eller president.

Eller leva under matriarkatet jag önskar.

Min värld skulle vara komplett då.

Hennes med.

Om hon vågade.

Fast våglig är risklig.

Som att surfa på vågen man drömt om, fast inte vet om man har balansen.

Eller modet att hoppa på den.

Eller ligga kvar på brädan.

Och hoppas att den leder mig rätt.

Till den vågen som man klarar av att balansera på, utan att få kicken.

Ni vet, den där.

Där det gör ont i själen för att man inte vet om man reder ut den.

Där man hela tiden har hjärtat i halsen.

Kräker i munnen.

Men mår underbäst.

Som...

Underbäst.

Klurigt ord insåg jag.

Fast två bra superlativ i ett.

Som vi.

Nej, orka inte påpeka att ett är adjektiv.

Jag gör som jag vill.

Så de så.

Dricker skruvmejslar och halsar skruvar.

Lagar plåtmagen.

Pö om pö.

Västgotiska.

För dom som inte kan läsa dialekt.

Jag vill kunna läsa hennes tankar.

Och drömmar.

Och fantasier.

Då.

Först då hade jag vetat hur surfbrädan skulle surfat.

Höger, vänster, rakt fram eller bara stannat kvar.

Go with the flow, säger dom i fight club.

Visserligen är det en pingvin som pratar och säger det.

Men ändå.

En talande pingvin kan ju bara säga rätt saker.

Inte pingu.

För han/hon/den pratar pinguiska.

Blir knas.

Om man inte kan det.

Känner så nu.

Att vi inte pratar samma språk.

Fast ändå.

Önskar att det fanns kurs i mitt språk.

Skulle lätt gett det i födelsedagspresent.

Eller att jag var lingvistik mästare.

Och kunde läsa mellan rader.

Typ.

Eller fatta.

Eller våga fatta.

Eller bada.

Ja, det språket förstår jag.

Och vågar.

Bada.

Nu!

Sån är jag.

Blötdjurslik liksom...

Med en medelhastighet på

sex komma nio kilometer i timmen gick jag i fjorton och en halv minut.

Gud ser allt.

iPhonen med...

Finns hur många apps som helst.

Hittade endomondo.

Var tvungen att prova.

Fast. Limmad. Hooked.

Eller vad det heter.

Betagen kanske.

Nu litar jag inte riktigt på hastigheten, då den läses av via gps. Och jag gick inte rakt fram.

Utan lite snett.

Stannade vid övergångsställen, tuffa vägskyltar, kollade in en båt. En stor fan.

Med gigantisk motor.

Större än i silverbilen.

Och med större fläkt.

Fast det hette tydligen propeller på båtspråk.

Kom i munhuggeri med mannen och kvinnan som tydligen ägde båten.

Jag ifrågasatte hur dom kan skuldsätta sig för en båt?

Han menade på att dom inte var skuldsatta.

Jag hånlog och pekade på schabraket.

Den, båten alltså, var ju större än min lägenhet.

Jag såg att kvinnan började pilla i handväskan.

Kvinnors handväskor har ett eget liv.

I dom finns allt.

Har jag hört.

Är inte ägare av en sådan.

Handväska.

Inte kvinna heller för den delen.

Tillbaka till båtstoryn.

Mannen erkände att han vunnit pengar.

Väldigt osvenskt.

Jag slutade ifrågasätta.

Antingen var det en superb lögn eller en hysteriskt dålig sanning.

Han vann.

Kvinnan fiskade upp sin mobiltelefon.

Visade semesterbilder hon tagit med den.

Dom öppnade sig.

Jag smälte.

Trodde inte det fanns människor, annat än på televisionen, som betedde sig så.

Det var nästan så att vi kom varandra så nära att vi snackade swingers.

Nej inte riktigt.

Men semestrar.

Jag berättade stolt och tydligt att jag minsann varit på High Chapparall med barnen i år.

Och hos Kristian.

Och hos Jimmie.

Och att sonen sovit typ en månad hos sin bästa kompis.

Dom berättade att dom tagit båten till Franska rivieran och var på Cannes filmfestival.

Tror dom ljög.

För man kan ju inte ha en filmfestival i en båt.

Fast dom kunde haft en liten i den gigantiska båten.

En privat.

Med amatörfilmer.

Om laxar. Eller moln. Eller om spöken.

Dom är läskiga.

Laxarna alltså.

Dom hade i alla fall råd att äta lax varje dag.

Med den fläkten på motorn skulle dom inte haft problem med dom där små ettriga flugorna som bor i soppåsen.

Kanske så dom fixat stålarna till schabraket.

Blåst väck flugor hela sommaren.

Vill uppfinna en sug.

En bra sug.

Som kan ta hit Orion när man saknar det som mest.

Kalla den Oriosug.

Eller Gusoiro.

Baklänges.

Som Plusgiro nästan.

Rimmeri igen.

Eller i yen.

Exportstålar.

Sån är jag.

Utrikisk liksom...

Någonsin tänkt på att tre ord

kan betyda så mycket.

Tre enkla ord som var för sig inte betyder så speciellt mycket.

Men i en mening betyder allt.

- Jag är hungrig.

- Du är dum.

- Jag älskar dig.

- Jag vågar inte.

- Önskar mig bort.

- Gillar hårda klappar.

- Vi köper den.

- Jag gjorde abort.

- Högre lön tack.

- Sväng vänster, VÄNSTER!!!

- Inte i röven!

- Sov gott underbästa.

Tre ord.

Orions bälte består av tre stjärnor. Den lilla vid sidan är bara plusmaterial.

Jag har tre barn.

Min lägenhet har tre rum.

Jag har jobbat tre skift.

Tre ackord kan göra en låt.

Tre människor kan älska tillsammans.

Tre kan vara en för mycket.

Bara så ni vet.

Men tre ord äger.

Sån är jag.

Ägd liksom...