För ett tag sen ville jag åka

till månen.

Hoppa jättehögt utan att anstränga sig så speciellt mycket.

Kom på att jag saknade raket.

Kanske lika bra att den fattas.

För jag hade säkerligen kört fel.

Och landat på en helt ny planet, himlakropp.

Där det varken fanns golfbollar eller flaggor.

Kanske inte ens fotavtryck av tidigare gäster.

Så knasigt.

Stå där med lång näsa och tjocka kläder på sig och inte veta riktigt hur eller vad jag ska gå eller göra.

Då är det kanske bättre att vilja åka till stranden, eller badhuset.

Och ta av sig kläder och ha mindre näsa.

Plus att bastun är max 90 grader.

Slipper bränna rumpan när man sätter sig på träbänkarna.

Ibland får jag för mig att jag är knasig på riktigt.

Och om så vore kanske jag hade slickat på träbänkarna.

I bastun.

När gubben bredvid inte ens har gått.

Missar brädan och slickar honom på låret.

Eller ännu värre, på bastuagregatet.

Och sen när man blivit utkastad från badet skulle det vara jättejobbigt att äta pizza.

För pizzabagaren skulle inte höra vad jag ville beställa.

Han hade bara glott på min sönderbrända mun och tittat ännu fånigare än vad jag glodde på honom då han inte fattar.

Så hade jag tillslut svultit ihjäl.

Och blivit en uttorkad kropp i en grön skinnsoffa.

Och Sigge hade tuggat i sig mig.

Och vi hade blivit ett.

Lyx att jag inte hade raket eller totalgalenskap.

Sån är jag.

Smånormal liksom...

Jag förlorade mitt hjärta

men vann en vän.

Stjärnskåderiet är lagt på hyllan för en tid.

Försöker baxa in stjärnkikaren i garderoben, men den får inte riktigt plats.

Okularet sticker ut.

Och var gång jag passerar garderoben ser jag den.

Och påminns.

Om goda tider.

Som i nya finans.

Dubbel utdelning på både obligationer och aktier.

Just nu är det missväxt. I bondespelet.

Fast efter missväxt så blir det fullt ös.

På både bönder och logistik.

Och förvaringsmöjligheterna minskar.

Det är då jag tar fram kikaren igen.

Ställer den på balkongen.

Zoomar in, betraktar, så nära att jag nästan kan ta på det.

Hyr ut garderoben till bönder som vill förvara hö, ärtor eller annat som bönder odlar.

Kanske jag väljer att bygga en farkost som kan ta mig dit.

Ovanför molnen.

Ovanför månen.

Siktar in mig på mitten stjärnan i Orion.

Landar försiktigt.

Kramar och smeker ytan.

Bevisar.

Att jag är värdig att bestiga den.

Bränner fötterna i början.

Som med ett lite för varmt bad.

Det gör ont i början.

Sen gillar man det.

Och jag gillar dig.

Glöm inte det.

Sån är jag.

Minnesvärd liksom...

Det kommer en dag då alla

människor måste göra ett medvetet val.

Ett val alla inte gillar eller ens har tänkt på innan.

Vad valet är är så olika från person till person.

Tankarna fladdrar.

Hjärnan mullrar igång och slukar massor av energi.

Ja, nej, kanske eller vad i helvete?

Gjorde en massa val innan.

Var ung innan.

Slogs för min sak.

Bildligt talat.

Var i Lund den trettionde november och letade människor i Doc Martens kängor och bomberjacka.

Hysteriskt kul, då, att uppleva att kängorna funkar bättre som våffelmönsters sak än kängor att sparkas med.

Att stå vid sidan. Se jättekorthåriga unga män militäriskt marschera mot en staty för att lägga ner en krans och hedra en krigisk konung.

Titta in i deras ögon och se hatet.

Gissar att deras blick också såg hatet i mina.

Har aldrig förstått det där med mindre värd människa.

Eller hur man i grupp kan attackera en ensam.

Ofta när jag var ung, och så ett slagsmål, skulle jag leva världspolis och hoppa emellan.

Innan jag studsade in så hade jag tittat vem som ledde. Vem som hade övertaget.

Det var han jag riktade in mig på.

Likt en gepard hoppade jag emellan. Vände ryggen mot han som låg i underläge.

Slog först.

Tittade sen.

Slog igen.

Log sen och vände mig om.

Tog underlägsne i hand och skuttade bort till baren.

- Hej hej och just ja, det är du som bjuder på en öl.

Gratisfylla är bra.

Det gick för långt.

En gång.

Vaknade på morgonen. Ringde mamma.

- Du jag var i slagmsål igår (igen)

- Jaså, med vem (frågade hon)

- Jag vet inte.

På tisdagen ringde telefonen.

Det var den gamle OBS läraren i skolan. Han som hade hand om alla busiga elever.

- Du Niklas, sa han. Vad fan sysslar du med?

- Käften gubbjävel. (Arg och förvirrad jag)

- Jag vill att du kommer hit ikväll, och han gav mig en adress.

- Okerå (lite skamset)

Tog mig till adressen som OBS gubben gett mig.

I soffan såg jag två ynglingar. Typ i min ålder. Och OBS läraren. Ynglingarnas föräldrar var också där.

Jag gick in, satte mig rebelliskt i den fantastiskt sköna soffan. Den hade ett blommigt lintyg. Minns fortfarande dom fluffiga soffkuddarna.

Minns även honom. Och den andre.

Jag stirrade men det kopplade inte.

Gissar att min haka låg någonstans i mitt knä. Och att jag såg lite mer fånig ut än normalt.

OBS läraren började prata.

Jag såg hur hans mun öppnades och stängdes, fast ljuden kunde jag inte känna igen.

Jag såg bara en mun som var ihopbunden med ståltråd.

Jag såg bara blåa märken. Lila märken. Lite ljusgula märken.

I deras ansikte.

Till slut reste sig OBS läraren och tog tag i min axel.

Jag var alldeles för paralyserad för att hinna reagera som jag alltid gjorde då, med knytnävarna.

Jag började gråta istället.

Tittade på OBS lärarens mun och började förstå språket han pratade.

Gom, tänder, arg, pengar, onödigt, ilska och du borde ta det lugnt.

Jag visste inte ens att man kunde slå loss en gom.

Så den trillar ner i munnen.

Okben har jag slått av.

Men inte en gom.

(Och nu sitter jag och fnissar och tänker på riskradion. Dikten Erik Blixt läser:
Tanköttet och gommen trätte om vem som var bäst för munhålan.
Dom slogs så saliven skvätte och slog varann i huvudkolan.
Tandköttet sade:
- Att det måste du väl fatta, att utan mig vågar munnen inte skratta!
Då sade gommen:
- Du är allt en dum en, utan mig trillar ju hjärnan ner i munnen)

Hur som helst.

Jag så dessa två killar, för män var vi inte riktigt än.

Insåg då, när jag gått ett steg för långt (IGEN) att fan! Jag är en idiot! (Igen)

Det braiga av den dumma insiktsdumhetsgrejen var att jag aldrig, någonsin slgit en annan människa.

Jag har blivit arg, till och med vansinnig.

Men alltid kunnat behärska min kropp.

Hur kommer det då sig att jag inte lyckas kontrollera min hjärna?

Och handlig.

Tänker en sak och gör den.

I hjärnan.

Och med tummarna.

Sån är jag.

Tumglad liksom...

Jaha. En styck sjuk

son i badkaret.

Vet inte var han fått det ifrån.

Att bada när han har feber.

Han gillar badkar.

Sonen alltså.

Som jag.

Vi gillar badkar.

Vi är ganska lika.

Han har två armar, två ben, två ögon och en kropp.

Jag med.

Det skiljer femton centimeter i längd mellan oss.

Thats all.

Nu till andra saker.

Nämligen tvätt. Och disk.

För sånt sysslar jag med.

När jag inte gör andra saker.

Min kropp skriker efter henne.

Efter beröring.

Efter som...

Efterrätter är gott.

Efaristo är tack på grekiska.

Efter igår är en helt annan sak.

Magen mår som den förtjänar.

Toaletten hatar mig.

Den också.

Gör bort mig.

Och skickar saker innan jag hinner tänka.

Idiotiskt.

Sån är jag.

Oförlåtbar liksom...

Så mycket ljus

hon bara sa med sina tre ord.

Hon tittade på mig med sina ohyggligt intensiva ögon.

Ansiktet sa ingenting, men ögonen läste rätt igenom min barriär.

Håret uppsatt i en strikt knut i nacken.

Glasögonen på näsan.

Som den professionella människa hon var så tog det ett tag innan orden kom.

En massa förklaringar innan om hur hon hade kommit fram till det.

Någon bet på fingernaglar, någon satt med benen i kors och jag satt med öronen på vidvinkelmottagning.

- Hon har ADHD!

Pang!

Orden som gjorde att allt föll på plats.

Fick med oss broschyrer och en "sagobok" till henne.

Allt som vi redan visste hade nu någon som kan sånt där, också sett.

- Ni kommer få tid till läkare. Ja om ni nu vill att hon ska pröva medicin.

För i helvete! Klart vi vill!

Allt som kan underlätta hennes skolgång är värt att testa.

Satte oss ner med flickan och läste "sagoboken"

Handlade om Lisa som var tio år. Och hur hon upplevde världen genom sina ADHD ögon.

Vår flicka lyssnade och sa:

- Men så är det ju, redan vid andra sidan.

Tredje, fjärde och alla sidor fram till den sista.

Hon kände igen sig i allt och vi fick tårar i ögonen då vi såg hur hon fick en aha upplevlese och såg vår lilla flicka i sagoboken.

Ruskiga tre ord, om man inte vill höra dom.

Ruskigt bra tre ord, när det enda vi velat var att någon annan skulle se hur hon kämpar. Och många inte trott på henne, på oss, på allt.

Men the winner takes it all som det heter.

Hennes kusin satt och tittade storögt när hennes moster förklarade vad ADHD var.

Hon berättade att det fanns en hel del företags direktörer, skådespelare och musiker som har ADHD.

Hennes kommentar när mostern berättat klart:

- Fy vad orättvist! Jag vill också ha ADHD.

Men det bästa är att vår flicka faktiskt förstod att det inte är hennes fel.

Och att medicinen säkerligen kommer att hjälpa henne.

Sån är jag.

Treordslycklig liksom...

Återfall eller infall

eller platt fall...

Kommer nog aldrig någonsin bli klok på mig själv.

Inga andra heller för den delen.

Är det bra eller dåligt?

Jobbigt när jag inte liksom vet hur jag svänger.

Går in i väggar.

Krossar saker.

Bra saker.

Bästa saker.

Jag ser hur jag är på väg.

Åt fel håll.

Men svänger inte.

Fast jag vet att jag måste.

Head on collision.

Utan airbag.

Bungyjump unplugged på något vis.

Rusar mot marken.

Den kommer snabbt emot mig.

Och jag förbannar mig själv för att jag inte band fast fötterna i gummirepet.

Hejja mig.

Långsamt självmord på nåt vis.

Fast medvetet.

D, C, A och sen ett C igen.

Det är den nya melodin.

Långsamt i början för att explodera i ett känslocrescendo i slutet.

Blåmärken på hakan och kastmärke i pannan.

Så förbannat rättvist.

Sån är jag.

Kravmärkt liksom...

Jag kom fram till

att jag faktiskt kunde ta tag i saker.

Fingrarna fungerar.

Armarna sträcks.

Fast ibland fastlåsta. Med vilje.

Med bälte.

Med resten av kroppen kännandes.

Sinnen på helspänn.

Ögon som inte ser.

Som blundar under scarf.

Med vilje.

Fränt.

Som att bada i chokladpudding.

Eller i ett hav fullt av hajar.

Som hajar att de bara ska nafsa.

För bettet gör ont.

På riktigt.

I fastlåst läge gillar jag läget.

Och när jag släpps loss släpper jag loss.

Pleasure and pain.

Plain kort och gott.

Som att dricka lite för varmt kaffe.

Bränner på tungan, i halsen och du känner hur det rinner ner i magsäcken.

Finns oplaina saker också.

Som att kyssa dig precis efteråt.

Med munnen full av mig, dig.

Blir oss.

Halkiga tungor och svullna läppar.

Skakig och svettig.

Efter maratonlopp.

Hjärtat som liksom vill hoppa ur bröstkorgen och lägga sig i vasken i kallt vatten.

Dunka klart.

Lugna sig.

Det är det jag har svårt för.

Sån är jag.

Olugnbar liksom...