Jaha. En styck sjuk

son i badkaret.

Vet inte var han fått det ifrån.

Att bada när han har feber.

Han gillar badkar.

Sonen alltså.

Som jag.

Vi gillar badkar.

Vi är ganska lika.

Han har två armar, två ben, två ögon och en kropp.

Jag med.

Det skiljer femton centimeter i längd mellan oss.

Thats all.

Nu till andra saker.

Nämligen tvätt. Och disk.

För sånt sysslar jag med.

När jag inte gör andra saker.

Min kropp skriker efter henne.

Efter beröring.

Efter som...

Efterrätter är gott.

Efaristo är tack på grekiska.

Efter igår är en helt annan sak.

Magen mår som den förtjänar.

Toaletten hatar mig.

Den också.

Gör bort mig.

Och skickar saker innan jag hinner tänka.

Idiotiskt.

Sån är jag.

Oförlåtbar liksom...

Så mycket ljus

hon bara sa med sina tre ord.

Hon tittade på mig med sina ohyggligt intensiva ögon.

Ansiktet sa ingenting, men ögonen läste rätt igenom min barriär.

Håret uppsatt i en strikt knut i nacken.

Glasögonen på näsan.

Som den professionella människa hon var så tog det ett tag innan orden kom.

En massa förklaringar innan om hur hon hade kommit fram till det.

Någon bet på fingernaglar, någon satt med benen i kors och jag satt med öronen på vidvinkelmottagning.

- Hon har ADHD!

Pang!

Orden som gjorde att allt föll på plats.

Fick med oss broschyrer och en "sagobok" till henne.

Allt som vi redan visste hade nu någon som kan sånt där, också sett.

- Ni kommer få tid till läkare. Ja om ni nu vill att hon ska pröva medicin.

För i helvete! Klart vi vill!

Allt som kan underlätta hennes skolgång är värt att testa.

Satte oss ner med flickan och läste "sagoboken"

Handlade om Lisa som var tio år. Och hur hon upplevde världen genom sina ADHD ögon.

Vår flicka lyssnade och sa:

- Men så är det ju, redan vid andra sidan.

Tredje, fjärde och alla sidor fram till den sista.

Hon kände igen sig i allt och vi fick tårar i ögonen då vi såg hur hon fick en aha upplevlese och såg vår lilla flicka i sagoboken.

Ruskiga tre ord, om man inte vill höra dom.

Ruskigt bra tre ord, när det enda vi velat var att någon annan skulle se hur hon kämpar. Och många inte trott på henne, på oss, på allt.

Men the winner takes it all som det heter.

Hennes kusin satt och tittade storögt när hennes moster förklarade vad ADHD var.

Hon berättade att det fanns en hel del företags direktörer, skådespelare och musiker som har ADHD.

Hennes kommentar när mostern berättat klart:

- Fy vad orättvist! Jag vill också ha ADHD.

Men det bästa är att vår flicka faktiskt förstod att det inte är hennes fel.

Och att medicinen säkerligen kommer att hjälpa henne.

Sån är jag.

Treordslycklig liksom...

Återfall eller infall

eller platt fall...

Kommer nog aldrig någonsin bli klok på mig själv.

Inga andra heller för den delen.

Är det bra eller dåligt?

Jobbigt när jag inte liksom vet hur jag svänger.

Går in i väggar.

Krossar saker.

Bra saker.

Bästa saker.

Jag ser hur jag är på väg.

Åt fel håll.

Men svänger inte.

Fast jag vet att jag måste.

Head on collision.

Utan airbag.

Bungyjump unplugged på något vis.

Rusar mot marken.

Den kommer snabbt emot mig.

Och jag förbannar mig själv för att jag inte band fast fötterna i gummirepet.

Hejja mig.

Långsamt självmord på nåt vis.

Fast medvetet.

D, C, A och sen ett C igen.

Det är den nya melodin.

Långsamt i början för att explodera i ett känslocrescendo i slutet.

Blåmärken på hakan och kastmärke i pannan.

Så förbannat rättvist.

Sån är jag.

Kravmärkt liksom...

Jag kom fram till

att jag faktiskt kunde ta tag i saker.

Fingrarna fungerar.

Armarna sträcks.

Fast ibland fastlåsta. Med vilje.

Med bälte.

Med resten av kroppen kännandes.

Sinnen på helspänn.

Ögon som inte ser.

Som blundar under scarf.

Med vilje.

Fränt.

Som att bada i chokladpudding.

Eller i ett hav fullt av hajar.

Som hajar att de bara ska nafsa.

För bettet gör ont.

På riktigt.

I fastlåst läge gillar jag läget.

Och när jag släpps loss släpper jag loss.

Pleasure and pain.

Plain kort och gott.

Som att dricka lite för varmt kaffe.

Bränner på tungan, i halsen och du känner hur det rinner ner i magsäcken.

Finns oplaina saker också.

Som att kyssa dig precis efteråt.

Med munnen full av mig, dig.

Blir oss.

Halkiga tungor och svullna läppar.

Skakig och svettig.

Efter maratonlopp.

Hjärtat som liksom vill hoppa ur bröstkorgen och lägga sig i vasken i kallt vatten.

Dunka klart.

Lugna sig.

Det är det jag har svårt för.

Sån är jag.

Olugnbar liksom...

Vissa dagar är

lättare än andra.

Undrar hur det kommer sig?

Jordens vikt borde ju alltid vara konstant.

Om vi gräver upp järnmalm och framställer rent järn, blir då jorden tyngre?

Eller om vi tar upp uran och framställer tungt vatten?

Eller om vi äter upp en ko, och sen bajsar ut resterna.

Fast nu var det inte så jag menade.

Utan lättare i tanken.

Säg såhär: Du har ett jobbigt telefonsamtal att ringa. Som du dragit dig för att ringa och som gjort sinnet mörkt och tungt. Du ringer och pratar med, ja säg en handläggare av något slag. Hon/Han är jättetrevlig emot dig. Och när du lagt på luren så inser du att du ältat detta samtal i en hel vecka helt i onödan.

Du kräks lite i munnen. Och springer in på toa och spottar ut det.

Du är lättare.

Sinnet med.

Två noll till dig.

Sen att min morgon idag var knas, är ju en helt annan sak.

Minsta flickan hade hybris och lekte tvärtomleken. Eller så var det ingen lek.

Finns inget som är så jobbigt!

När man inte hinner bli vänner innan jag lämnar henne på skolan.

Och sonen, stor och förståndig, står bredvid och försöker på sitt lite tafatta sätt hjälpa till genom att prata med lillflickan.

Detta resulterar i att han också blir den onde i hennes ögon.

Två mot en är fegt.

Så spinner det vidare.

Och blir en lavin av en snöboll.

Hej hej ångest.

Men sen kommer samtalet.

Då allt löser sig.

Vi pratar och blir vänner över telefonen.

Jag säger förlåt.

Lillflickan säger förlåt.

Men vi kan inte kramas och jag kan inte viska i hennes öra att jag älskar henne fast hon ville att jag skulle dö i morses.

Det är det som svider.

Sån är jag.

Papercutlik liksom...

Ja jisses vad kul

när hyresvärden knackar på dörren.

Tittar stint på mig och med homosexuell hand överlämnar ett vitt och prydligt kuvert.

- Du kan ju hör av dig när du läst det, säger han och vänder på sin homosexuella klack.

Jag sliter upp det i hopp om hyressänkning.

Det är en räkning.

En månadshyra.

Som jag tydligen slintit iväg i augusti.

Typ hamnat efter.

Skippade den, enligt homovärden. Och betalade septembers istället. Och har följande månader betalat en månadshyra i förskott.

Men inte augustis.

Enligt honom.

Jävra tuff han var då han hade med sig ett bihang av presumtiva hyresgäster.

"- Ja han ska veta att det är jag som äger denna byggnad och pöbeln bara hyr av mig, eftersom att jag är så mäktig och svansar med rumpan när jag går" (tänker han)

Jag kastar mig in i lägenheten, välter en katt och ett glas trillar i golvet. Men dom höll båda två.

Sigge är van med kravaller mot sin kropp.

Han försökte stoppa en bil med den en gång.

Gick sådär.

Sigge gick sönder lite. Bilen inte alls, gissar jag.

Men jag vann en katt.

Hur som helst.

In på internetbanken och kollar kontoutdragen.

Tadaaaa!!! Den är betald. Det skumma var att jag betalade två hyror på en gång.

Printar ut kontoutdraget, kastar mig ut i trappen.

Vet att han är i lägenheten över mig, eftersom jag hör hans homoklackar studsa i taket. Ja golvet i hans värld.

Knackar pöbelslikt på dörren och vrålar:

- Haha! Gubbajaovoul! Den är betald.

Han rodnar.

Jag vann.

Nu står det ett ett till mig.

Och jag gillar homosexuella. Yngre...

Sån är jag.

Oavgjord liksom...

Fantastiskt hur förvånad

jag ibland kan bli.

Så där så ögonen åker bungyjump ur hålorna och smaskas tillbaka in i sina hålor med en ploff.

Hakan gungar upp och ner, ner och upp.

Armarna likt skägglavar bara hänger längs sidan av min kropp.

Förstenad stirrar jag in.

Och när ögonen väl kommit på plats igen och hittat fokus så står dom där.

I kylskåpet.

Och frestar.

Förför med gyllene kropp och själ.

Men nyklippta naglar är det lite svårare.

Att öppna.

Men skam den som ger sig.

Danska öl.

Tyska öl.

Svenska öl.

Öl typ.

Idag är det en sån dag.

MjÖLk.

Med.

En pizzaslice.

Bearnaisesås.

Hörde att någon skulle bjudas på fläskfilégryta.

Blir inte det minsta avundsjuk.

Jag har med mina ploffande ögon och lavlika armar tagit ett steg längre.

Från köket och in i badrummet.

Blött ner min kropp.

Inte blodat.

Utan vattnat den.

I hetare vatten än jag egentligen skulle klara av.

Men idag är det en sån dag.

Vi tänjer gränser och senor.

Stretchar och sjunker sakta ner i en förfärlig split på golvet.

Framför teven.

Bugar och avgudar.

Drar jag ner persiennerna och tittar på mina lår i det blåaktiga ljuset från teveskärmen så får jag för mig att jag är under ytan.

Under vattenytan.

Vrider på nacken och letar delfiner, hajar och blåstång.

Ser en enögd katt.

Motsatsen till sjöhäst ungefär.

Behöver inte hålla andan.

Då jag lätt kan andas in dofterna.

Och minnena.

Tankarna på dig kan liksom inte sluta.

En randig madrass fylld av oss.

En skrynklig hjärna fylld av hopp.

Skulle lätt kunna go bungyjump unplugged rätt in i din famn.

Sån är jag.

Hopplös liksom...