Sådär jobbigt längtig

jag kan bli ibland...

Saknar känslan av mina fingrar mot hud. Mina fingrar i hår. Mina fingrar i någons mun.

Oj.

Snabbaste där.

Fast känslan.

Som att klia sönder ett myggbett. Gör ont men är skönt på en gång.
Fast när den känslan är inuti huvudet, klådan alltså, och man inte kan klia sönder.

Bara kliast. Jätte.

Fan me.

Vet inte hur jag ska göra. Vill så mycket. Men måste samtidigt lägga band på mig själv. Inte mjuka fina sidenband. Inte heller taggiga sticksiga band. Utan hålla emot mina känslor.

Får liksom inte respons på det jag vill. Eller känner.

Eller får jag det? Fast inte förstår?

Vill sitta bakom i badkar och tvätta nacke och rygg. Ligga mellan ben på en kudde och somna när jag tittar på teve. Ligga sked, så jag blir alldeles svettkladdig på magen. Låta henne ligga på min arm, trots att armen domnar och det sticker i fingrarna. Vägra flytta på mig bara för att jag ser att hon sover sin djupaste, alldeles fantastiskt trygga sömn.

Förstå. Både för egen och andras skull, att detta är bra skit.

Våga lyssna på mina egna tankar. Inte bry mig om andras tankefel om mina.

Eller kanske det handlar om att lyckas få henne att förstå det. Tankefelet alltså.

Eller då blir det fel. Om jag ska få någon att förstå. Bör kanske vara så att hon förstår utan att jag behöver säga någonting. Att jag knappt behöver existera.

För just nu är det så.

Att jag inte finns. Inte ens för mig själv.

Sån är jag idag.

Osynligast liksom...