Ligger i badet.

Min rygg är randig.

Lite som ett skidspår.

För mycket små människor.

Som gillar röda spår.

Naglar kan ibland vara fantastiskt bra att ha.

Andra gånger får min hud plats under dom där naglarna.

Pain and pleasure heter det ju.

Ska återgälda.

Hennes stjärt ska blossa likt vulkaner.

Borde gå att tända en cigg emot dom.

Då jag är färdig.

Sån är jag.

Välarbetande liksom...

Då svetten rinner i pannan

Och jag inte ens ansträngt mig.

Lite så badkaret och jag jobbar.

Hon är fylld av lite för varmt vatten.

Glider ner i det.

Svider lite i huden.

Som efter ett bra rapp på skinkan.

Pain and pleasure.

Ovärt då svetten rinner in i ögonen bara.

Ser suddigt.

Gråtblick utan att ens vara ledsen.

Vissa dagar kan jag gå omkring med dimmig blick.

Faktiskt tillochmed utan att ha druckit alkohol.

Kudden har knölat till sig, på rent jävelskap, och byggt en klump som passar perfekt in i ögonhålan.

Lite som ett barns häl.

Jag slår upp ögonen på morgonen och har suddseende.

Fantastiskt.

Går in i saker.

Välter saker.

Våglig.

Utan att befinna mig på sjön.

Sån är jag.

Multifunktionell liksom...

En gång blev jag en påse micropocorn.

Hjärtat studsade omkring i bröstet.

Slogs med lungor och en lever som inte fått alkoholjobba på flera dagar.

Kastade min kropp i ett badkar fullt av vatten.

Mest för att hålla den på plats.

Så jag inte studsbollsstudsade runt i lägenheten och välte saker.

Saker jag i viss mån är ganska rädd om.

Andra saker bryr jag mig inte om.

Tredje saker drömmer jag bara.

Kom på att jag läste en mening.

Den som lever får se.

Jag lever ju. Fullt ut.

Ska jaga känslan på jobbet.

Eller kanske inte jaga.

Mer smyga.

I jobbmode.

Alltså inte mode som i kläder.

Bär svart där.

Inte för jag sörjer.

För det gör jag sällan.

Bär kläder alltså.

Mest då reglerna säger så.

Men ibland bryter jag regler.

Som då när vi var i England och spelade popmusik.

Där gick jag in naken i baren.

Beställde en rökig whiskey och en mörk mörk öl.

Personen i baren stirrade på min blekfeta kropp.

Mobilkameror for fram och bilder togs på både stjärt och ben.

Personen i baren uttalade orden: "You're money is no good here."

Jag väntade på att bli utkastad.

"Everything is on the house"

Så ibland lyckas jag trots jag bryter regler.

Sån är jag.

Regelvidrig liksom...

En gång så jag en sol.

Nästan lite för nära.

Bländades av värmen och storleken.

Ungefär som då jag var på spa.

Och bländades av bubbelpoolen.

Inte av att den lös.

Utan av att den var så stor.

Och full av varmt läskande vatten.

Det knasiga var att fast den var så stor, satt folk väldigt nära varandra.

Och tafsade.

På fel människor.

Jag kom dit själv.

Fick en hand på mitt lår.

Tror det var killen till vänster om mig.

Men jag vet inte säkert.

Han smekte skönt i alla fall.

Bara att gilla läget som det heter.

En annan gång fes jag i badkaret.

En lång en.

Skulle varit en smygare på torra land.

Men den kunde inte smyga vackert i vatten.

Ska skicka iväg den till kustjägarskolan.

Om jag bara kunde fånga den.

Fisar är luriga.

Precis som jag.

Lurifaxig liksom...

En gång trodde jag på teorin.

En annan gång var det precis tvärt om.

Att teorin inte alls var sann.

En annan gång avgick Teorin.

Fast han hade ett förnamn också.

Men det orkar jag inte skriva.

Kanske mest för att jag glömt av vad det var.

Jag är lite som wikipedia.

Glömmer aldrig.

Men väljer att sålla.

För vissa saker orkar jag inte bry mig om.

Andra saker bryr jag mig så mycket om att dom är på väg att gå sönder.

Håller liksom fast.

Lite för hårt.

Lite för länge.

Inte i min värld.

Men i andras.

Och där, precis där så kände jag att magen kom igång.

Jävla kaffe.

Jävla diklofenak.

Jävla axel.

Ja, den trilskas fortfarande.

Valde tillochmed att hoppa ur led en stund, för att lite senare inse att det är bättre att vara på sin plats än annorstädes.

Det fick muskelfästet lida för.

Precis som i verkliga livet.

Ett felaktigt beslut av de folkvalda.

Och vips, så får de svagaste betala.

För dom skriker väl lägst gissar jag.

Och har inte ork att sparka uppåt.

Var finns dunderhonungen för dessa människor?

Ja, jag ska bli serietecknare.

Fast teckna på riktigt.

Och dela ut dunderhonungsteckningar på torget.



Sån är jag.

Bildgivmild liksom...

Idag märks det att gårdagen va bra.

Huvudvärken från helvetet.

Disken från helvetet.

Detta med att folk skulle ta med sig plastglas, gick sådär.

Att jag kunde somna tre gånger på samma dygn är rätt fantastiskt.

Väljer medvetet att gå raska steg. En stund. För att senare sätta mig i en bil.

Åka nån mil.

I bil.

Efter att ha gått en. Innan.

Stämma gitarrer och sjunga harmonier.

Sån är jag.

Harmonisk liksom...

När jag cyklar snabbt...

Som Lance Armstrong, fast jag aldrig haft testikelcancer, känner jag mig ändå starkare än honom.

Och snabbare.

Hade på mig en reflexväst.

Såg hur folk i bilarna jag svischade förbi bokstavligen tappade sina hakor.

Dom böjde sig fram för att plocka upp dom från bilgolven.

Vissa skrek: En blixt på tvären!

Andra skrek: Ghaaaaaaaaaa alldeles förskräckligt haklösa.

Några tittade jätteavundsjukt på mig och min otroliga spänst.

Dom ringde från olympiska kommittén och undrade om jag ville tävla för Sverige i OS.

Jag upplyste dom att jag inte hade tid, i och med att SiESTA! säkert är under samma tidsperiod.

Och dessutom har cykelmänniskorna på OS så fruktansvärt fula bonnabrännor.

När jag kom hem fick jag ett ryck. Ryckte till. Sen kissade jag lite.

Hittade en skruvdragare. En avbitartång. En hammare. Lampor.

Klippte och skruvade och hamrade lite.

Plötsligt lyste hallen upp.

Och jag blev ännu manligare.

Tog av mig t-shirten och krossade spegeln av min fantastiska fysik.

När jag stirrat på glasskärvorna med en bister min så smälte glaset ihop och blev till diamant.

Så nu ser jag mig själv i tolvkanter.

Sån är jag.

Prismalik liksom...

Åkej...

Idag har jag och mina avkommor varit hysteriskt aktiva.

Började med att gå upp.

Sen gick vi en massa steg.

Vidare så kämpade våra käkmuskler med att inmundiga frukost.

Efter det så rörde sig armar hejvilt då tänder skulle borstas och lika borstat blev
håret. Fast med borste och inte tandborste då det ser konstigt ut med tandkräm i håret.

Då klockan närmade sig tolv upptäckte vi att vi i sort sett var försenade.

Till badhuset.

Dom öppnade ett.

Iväg och hämtade barnens vän för att i ett huj kasta oss i vattnet. Det lite klorsmakande. Hoppade man i den mindre poolen där grannes som badade, smakade det klor och salt. Lite kissljummet sådär. Och nu skyller jag inte på grannens son. Det kan lika väl vara den lilla flickan i sån där baddräkt som var bajssäker.

Det tyckte jag var helt ok. Att den var det.

Kunde blivit jättefel om någon dök och kom upp men en fusk-cigarr i munnen.

Hem och hade pannkaksfrossa.

Ge något barn medicin, ett annat barn en spark i röven för denne valt att begära popcorn och bli arg över att det inte är tillräckligt i skålen.

Äta kvällsmat.

Se då underbarn borstar tänder för att leda dom in i sängen.

Berätta för dom att grannarna faktsikt störs av skrik och lite för höga skratt i sängen. (av barn. Allt annat frossar dom i. Och påpekar ofta...)

Sen lägga sig i badkaret. Det underbara varma lite lagom blöta.

Andas.

Sån är jag.

Komplett liksom...

Idag kan jag titulera mig mästaren.

Inte för att jag är bättre än någon annan.
Inte heller för att jag lär ut saker bättre än någon annan.
Utan just för att jag slog mig själv med häpnad.
Såg inte den käftsmällen komma. Inte den uppercutten heller. Eller ens den lindénan.
Var ute och gick så där snabbt. Så hjärtat hoppar som popcorn i bröstkorgen och det känns som om man andas in is i lungorna.
Fast det var inte då jag slog mig själv med häpnad.
Gick och viftade häftigt med min blå reflex, mest för att bilarna skulle stanna vid alla övergångställen jag passerade. Men även lite för att jag lekte ninja i skallen. Låtsades att den var fräna nunchackus.
Där stannade en bil. Tutade och personen i den vinkade.
Jag vinkade tillbaka.
Gick förbi ett hus. Såg ett hjärta och vinkade.
Sen gick jag hem igen.
Det var då jag upptäckte det.
Hela min t-shirt var genomblöt både på fram och baksida.
Hejja mig!
Jag gick så snabbt att jag tydligen svettades.
Massvis.
Vet inte om det egentligen ska räknas som bra eller dåligt.
Antingen tyder det på ruskigt kass kondis eller tvärtom. Att jag svettas igång snabbt för att kroppen är van.
Bestämde mig för att vara vältränad.

Sån är jag

Super fit liksom...

Måste för tredje och sista gången skriva följande start:

För att ingen ska känna sig träffad, diskriminerad, utpekad eller förskönad/förlöjligad i denna blogg kommer jag berätta som det är.

Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.

Så nu hoppas jag att den eller de som läser denna påhittade blogg inser att orden är just bara ord och inte faktabaserade. Fast bokstäverna är riktiga. Dom finns.

Om det skulle vara någon som motsäger sig detta så finns ju alltid kommentarsfunktionen.
Möjligtvis publicerar jag kommentarer helt utan någon som helst censur fortsättningsvis.

Ok. Min fredskalla har fått för sig att börja blomma. I november. Konstrasten är hysteriskt stor då jag slängde en blick ut genom fönstret, ser död höst ute.
Tänk om det låg en död häst utanför. Då hade kontrasten varit ännu större.
Som en Baudelaire dikt.
Fast han var ju fransk. Och dom är hejjare på kontraster.
Ska dricka vin, röka galouise cigg och äta ostar när dom är gravida.
Männen tutar alltid då dom kör bil.
Deras bilmärken heter jättekonstiga saker. Renault. Citroën.
Dom pratar ännu konstigare.
Och där försvann den politiska korrektheten. Så då spinner vi vidare med fördomar.
Danskar pratar kass engelska.
Norrmän kan inte bli arga.
Finnars språk är hårt. Typ oromatiskt.
Portugiser sjunger bra.
Skåningar är feta.
Norrlänningar pratar inåt.
Smålänningar är snåla.
Engelska män bär strumbyxor under kostymbyxorna.
Jag badar as-ofta.
Mina katter är korkade.
Om man är deprimerad växer naglar och hår snabbare.

Orka inte komma på fler. Så jag uppfinner några egna:
Om man dyker djupt ner har man lika långt upp igen.
Om man springer fort har man bråttom.
Om man cyklar onykter blir man sjukskriven och axelopererad.
Om man böjer sig framåt och sitter med benen i kors får man kulmage. Och roliga veck. Under brösten. (Tänk på det kvinnor med kjol)

För att göra natten lite mer njutningsbar hoppar jag i ett bad. Igen.

Sån är jag.

Badbar liksom...

Start version 1.2

För att ingen ska känna sig träffad, diskriminerad, utpekad eller förskönad/förlöjligad i denna blogg kommer jag berätta som det är.

Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.

Ja nu är det så här att jag från och med idag särstavar och jobbar heltid.
Ganska fränt när man tänker på att jag gått hemma sen den 26:e maj.
Detta är bra på flera sätt.
1: Jag bidrar till samhället och betalar skatt.
2: Jag kommer hemifrån och slipper gå mil efter mil och nyttja endomondo. Vilket resulterar i lägre matkostnad och färre skoinköp.
3: Detta i sin tur innebär att jag inte bidrar till skoinförsel från Kina, då jag gissar att de flesta skor tillverkas där. Mindre utsläpp.
4: Samma sak med köttkonsumtion och växtgastillverkning från nötkreatur. Alltså mindre matintag.
5: Jag kommer hemifrån igen vilket innebär att jag inte klättrar på väggar. Mindre tapetkostnad.
6: Badar i regel en gång om dagen vid heltidsjobb, istället för tre. Klimatsmart liksom.
7: Inmundigar mindre alkohol då jag måste vakna fyra på morgonen. Leversmart.

Negativa bieffekter då?
Jo vissa dagar hinner jag varken gosa med barn eller katter så mycket som jag önskar.
Och andra dagar kan jag inte förbreda en middag klockan nio på morgonen för att dela den med underbarnen. Eller den underbästa. Fast det var ju ett tag sen. Så den är oavgjord.

Grejen är att jag fortfarande cyklar med samma cykel som dödade min axel.
Men vi är överens nu. Cykeln sa till mig: Cykla snygg å inte så himla snabbt.
Jag bara: Cyklar jag för snyggt får jag inte vara ifred.
Så nu cyklar jag med en hand på styret och en hand håller i lampan då lampfästet gick åt helvete vid smällen.

Och i lördags när jag gick hem från en hysteriskt kul herrmiddag, passade jag på att spotta på stolpen.

Sån är jag.

Hämdlysten liksom

Tänker börja om.

För att ingen ska känna sig träffad, diskriminerad, utpekad eller förskönad/förlöjligad i denna blogg kommer jag berätta som det är.

Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.

Så.
Nu tillbaka till min skeva värld.
Igår sköts det lerduvor som flydde fränt åt sidorna och ibland rakt fram. Hagelgevärspremiär med andra ord.
Vi var som småpojkar och fnittrade lustigt åt varandras misstag.
Det var lustigt. Att fnittra sådär.
Sen skrattade vi också.
Och åt kött.
Med ben.
Fast dom åt vi inte. Dom lades åt sidan. Benen alltså.
Vissa la benen i soffan. Och andra korsade dom.
Andra svängde benen på det lokala utestället, där några andra fick rabatt på drinkar.
Och andra fick inte stanna kvar.
Jag hade tur och kände några ganska stora killar på stället. För övrigt dom jag krossade i lerduveskyttet. Inga namn. Men jag pekar åt stobyhållet.
Sen skrattade vi högt och länge.
Jag grät tillochmed lite av skrattet. Eller inte grät, men det kom skrattårar. Dom smakade komiskt.

Vaknade idag med en lustig känsla i kroppen. En fågel hade byggt bo i min mun och dessutom bajsat där. Kändes det som.
Kroppen var febrig och skakade då jag vände mig snabbt.
Visste inte då om det var min säng som var kass eller om kroppen bara gett upp.
Tittade i plånboken och hittade en massa lustiga och några ganska olustiga kvitton.
Då kontot är länsat vet man att man haft roligt. Den stunden då kontot länsades.
Men vad är väl pengar? Jo en sort sätt att betala för sig.
Men det viktiga sägs ju vara att man i alla fall har hälsan i behåll. Och så mycket som jag både hälsade och halsade igår är jag tydligen jätteviktig.

Låt oss fantisera ihop följande scenario: Jag har barn. Och ett av barnen, säg att det tex hade varit en son, ringer och frågar mig om han får komma och sova över. (Ja i detta fall är det scenariot sådant att jag inte har en funktionerande kärnfamilj, eller ens en riktig familj utan låt oss säga att jag lever ensam med två katter och har barn varannan helg och varannan eftermiddagsvecka. För i scenariot jobbar jag skift och jobbar sent varannan vecka. (Bara för att komplicera mitt iscensatta liv ytterligare))
Anyhows. Han ringer och vill besöka sin far. Fadern i detta fall blir överlycklig. Och sen äter dom pizza och har grabbhäng. Kollar på film, helst någon komedi, och pappan ligger trött framför teven och känner sig jävligt tacksam.
En sån söndag hade varit perfekt.
Och bara för att maximera tacksamhetsgrejen och den kompletta söndagen mötte han kvinnan han önskade leva med resten i sitt liv på den närbelägna affären.

Att jag fick tillbringa säkerligen en timme på toaletten då magen var i uppror av för lite fast föda hör historien till.
Jag har ju hälsan.

Sån är jag.

Hälsbar och halsbar liksom

Skulle inte tro det.

Eller skulle jag det.

Provade vandra en promenix med nyoperad axel.

Gick sådär.

Eller jag gick sådär.

Småskevt.

Flöt fram ett par kilometer.

Sen vände jag.

På klack och väg.

Hem och tränade rodel i soffan ett par timmar.

Det var jag bättre på.

Idag.

Träningsbar liskom...

Jaha ibland blir inte

livet riktigt som man tänkt sig.

Hade hoppats på en bra fondvägg.

Den blev flammig.

Som en kass solbränna.

Gör om gör rätt.

Men först i morgon.

Då ska rätt bli fel.

Eller tvärtom.

Det är inte lätt att söka perfektion då man är så skev att man inte ser fulländningen.

Men sån är jag.

Ofull liksom...

Hej världen.

Tillbaka från graven.

Ville bara låta er veta att jag trots skev nyopererad axel fortfarande lever.

Sån är jag

Överlevnadsbar liksom

Så fränt att vara

lite hemlig.

Arga mail som ifrågasätter låsningen av bloggen.

Glada mail som förstår varför jag låst den.

Dagens trams:

Huvudvärk bakom vänster öga.

Febern borta, men för hur länge?

Min fredskalla är på väg att dö.

Våren flydde, men å andra sidan är snö kul.

Ett tag.

Saknar beröring.

Saknar blicken.

Blixtrarna.

Sån är jag.

Ovädersfri liksom...

Jag har numer

låst bloggen.

Pallar inte få skit av folk som läser den och inte fattar ironin!

Det ni nu kommer läsa

är ren fiktion.

Boktsäverna är påhittade.

Scenariot också.

Att bosktäverna råkar passa in på verkliga bokstäver, eller scenariot passa in i den vekliga världen är ren slump.

Jag frånsäger mig allt ansvar och om någon råkar ta åt sig, är det inte mitt fel.

Dag två av febern.

Försökte sälja den på blocket.

Gick inget bra alls.

Några ringde och ville byta. Snackade sista pris kompis. Jag var inte alls intresserad.

Magen är i uppror. Den och alvedon är inte kompatibla. Lite moment 22 där.

Således är semlor inte alls aktuella. Fast dom är goda. Och fluffiga.

Internationella kvinnodagen idag.

På fettisdagen.

Har vattnat blommorna. Fyllt upp diskvatten. Förbannat mig själv för att jag trodde jag hade fler kaffefilter, då jag tog det sista i morses.

Funderade på att ta på mig en extra tröja och sätta mig på balkongen. Upptäckte att jag inte hittade mina solglasögon, och eftersom att solen lyser så hysteriskt så vågar jag inte. Än.

För att förtydlig saker

och ting så kommer mitt livs enda dementi här och nu!

DENNA BLOGG ÄR INTE PÅ RIKTIGT!

Det som skrivs här är bara bosktsäver och mannen som skriver den behöver inte hålla med om innehållet.

Alla karaktärer förutom min familj är fiktiva och påhittade.

Kanske lånat en del av verkligheten för att krydda upp livet lite.

Om jag sårat någon omedvetet genom det jag skrivit vill jag å det bestämdaste jag kan be om ursäkt.

Det var aldrig min plan. Eller min intention.

Så det så!

Sån är jag!

Usräktbar liksom...

Då kom den då.

Febern.

Har lyckats undvika den ett tag, trots att nästan alla nära och kära varit sjuka.

Trodde kanske jag var osårbar.

Levde i en boll. Med skyddande plast eller tegel runtomkring mig.

Den slog till igår.

Smög sig in och gjorde mig liten och skakig.

Känns sådär att bli sjuk när man som allra minst behöver det.

Har liksom inte tid att vara febrig.

Så många måsten.

Så lite ipren.

Jag tycker att det borde införas lag på när och hur man ska/kan vara sjuk.

Borgarna vill ju stänga alla försäkringskassans lokalkontor.

Smart idé?

Känns ju liksom som att skyddsnäten försvinner överallt.

Psyk i Hässleholm ska även det försvinna.

Ja, sjuk kan man ju inte vara i deras värld.

Fast å andra sidan är det inte lätt att se andras sjukdomar när man själv är sjuk i huvudet.

Och jag har rätt att klaga! Då jag gjorde min medborgerliga skyldighet och röstade i valet.

Så visst fan ska jag klaga.

Demokrati i all ära.

Men inte fan behöver man gilla läget, trots majoriteten bestämmer.

Vinnaren skriver historien, heter det ju.

Jag skriver blogg, och alldeles fantastiskt meningslösa dikter.

För andra.

Men inte för mig.

Kan vara så att borgarna kör samma race.

"Vi gör beslut som gynnar oss. Och inte andra"

Jag skriver bokstäver som gynnar mig. Och inte andra.

För att jag kan.

För att jag måste.

Annars blir jag galen.

Och kanske röstar blått nästa val.

Fast det är ju orealistiskt.

Och alldeles knasigt overkligt.

Som mina feberdrömmar.

Sån är jag.

Drömlik liksom...