Vaknade igen med morning glory

och pulserande skallevärk.

Konstigt.

Är ju sjukt gammal. Nästan skrynklig.

Morning glory har man när man är ung och vital.

Skallevärk har man när man är bakfull.

Just idag är jag varken eller.

Knappt synbar.

Som en liten amöba glider jag över golven. Dammet fastnar på kroppen och vägrar släppa taget.

Inte lika kladdig som en amöba så jag kan ju inte skylla på att jag är sticky. Litar mer på att dammet gillar mig och därför vill vara kvar.

Får se om jag kan luska ut hur man gör dammet större. Och mer köttigt. Kropplikt.

Skall forma en kompis. Som inte pratar. Som sitter bredvid i soffan. Och ligger sked i sängen. Som inte dammar. Och som tycker det är fint med kaos. Kaos i lägenheten, kaos i hjärnan och kaos i största allmänhet.

Såg precis granntrappegrannes bil på parkeringen. Den har stått på tre hjul i snart två veckor. Det började bra. Han låg och slipade med vinkelslip, hade snickarbyxor på sig och så. En starkt lysande lampa i en svart tjock förlängningssladd. Till och med en pannlampa på skallen. Han donade, verkade jäkligt händig. Ett tag.

Nu står bilen och gråter. Ingen bryr sig om den. Folk går förbi och hånler.

Jag strök handen längs med bagageluckan på den. Bara för att visa att den inte var bortglömd.

Tyckte jag hörde en djup suck från den. Vände snabbt på huvudet. Då blinkade den ena bakblinker lampan. Snabbt. Knappt synbart. En bilflirt.

Jag dog lite.

Lycka.

Sån är jag.

Bilglad liksom...