Väntade och väntade

och plötsligt var det måndag.

Konstigt hur man kan svänga i humör.

Ena stunden dör jag lite och andra vill jag flyga.

Just nu är jag högt ovanför huset, når nästan molnen.

Ollar dom.

Visar vem som är jag.

Molnen försöker undvika ollningsproceduren.

Men den är helig. Guruaktig. Svänger fram och tillbaka, upp och ner. Prickar perfekt. Mitt i molnet. Eller kantollar.

Kantareller. Kantstötta. Leabrötna.

Rimmeri på hög nivå.

Molnhög.

Fan skulle jag börja knarka hade jag varit normal.

Kommit ned på mänsklig nivå.

Typ ner med tjack. Upp med valium.

Som en NoFX text nästan.

Eller surfat på en kanyl. Vassa sidan bakåt, så man inte råkar spetsa någon som står ivägen.

Skulle vara rent otaktiskt att råka skjuta någon som har varit eller som inte vill bli hög.

Eller låg.

Katta låg.

Och spann.

Plirade en stund med ögonen och krävde ryggklapp och örongnugg. Bet kärleksbett i handen och bockade förskräckligt hårt. Så man fick små blåmärken.

Sån är jag

Kattmärkt liksom...